En smärre livskris.

Igår var det måndag och veckan startade med en smärre livskris. För när jag stod ute i badrummet och fixade det sista innan jag skulle gå upptäckte jag det. Det liksom glänste till i hårbottnen på mig och utan att ta ögonen ifrån det mystiska rörde jag mig närmare spegeln tills jag var så nära att sanningen stirrade mig i vitögat. För där satt det och hånade mig. Mitt första grå hårstrå! 
 
Reaktionen blev som följer:
 
- Är det..? Nej.. Eller? Alltså.. Whaaaaaaat?! OH..! MY..! GOD..! Oh.. My.. God..! Oh my God! OhmyGodOhmyGodOhmyGodOhmyGodOhmyGodOhmyGodOhmyGodOhmyGod!!!! Vad ska jag göra?! Det sitter ju där och bara stirrar på mig! JAG ÄR JU BARA TJUGOÅTTA!!
 
Sedan kom jag på att jag fyller 30 i år. Denna insikt ledde till att jag tog det vuxna beslutet att ta tag i problemet vid roten; Jag drog ut det. Hårrot och allt. Nu hoppas jag bara innerligt att just det där hårstråt bara förvillat sig upp på mitt huvud och gått vilse utan att ta med sig några vänner. 
 
Det enda kvarvarande beviset på vad som skett.
 
Taggar: Att bli äldre, Grå hår, Livskris;

En önskan om att slippa se.

Ni vet den där diskussionen om feminism, sexism och genus? Den som pågått ganska länge nu. Ibland önskar jag att jag kunde ta bort vetskapen och kunskapen. För desto mer jag läser desto argare blir jag. För att andra inte ser det jag ser. 
 
Detta med jämställdhet. Det ligger dessvärre inte på ett personligt plan. Det är strukturellt. Och samhället är så matat med det att det är svårt att se. Men nu när jag väl börjat se det önskar jag att jag aldrig hade gjort det. För överallt blir jag pinsamt medveten om hur jag behandlas annorlunda på grund av att jag är kvinna. Det är allt från att varubudet på morgonen hälsar mig med "Hej lilla gumman" eller kallar mig för "Kärring" när något inte går som han vill. Är det för att han är en idiot som vill kränka mig? Naturligtvis inte. Han är bara inte medveten om hur han tilltalar mig. För det är så i grunden accepterat. Att det där "lilla gumman" väl inte är så farligt? 
 
När jag märker att det första som kommenteras är mitt utseende medans mina manliga kollegors prestationer är det som står i centrum. När jag ser att kunder går förbi mig i butiken för att fråga om råd av en man. När personaltoaletten märks med "Tough men" och "Delicious ladies". Delicious. Det är väl så mat vanligtvis beskrivs? Varför inte märka dörrarna med "Tough ladies" och "Handsome men" där kvinnor kan framstå som starka istället för att beskrivas som köttstycken..? Jag förstår inte varför det är så svårt.
 
Och jag är arg. Jag är arg för att jag inte blir förstådd. För att folk i min omgivning inte ser samma sak. Och jag blir så in i märgen trött. För jag vet inte hur jag ska kunna skapa en förändring. Därför fortsätter jag att koka inuti och le på utsidan. Men vad hade jag inte gjort för att slippa se eländet. 
 
Taggar: Feminism, Jämställdhet, Sexism;

Tänk om.

 
Såg ni på melodifestivalen i lördags? Det gjorde naturligtvis jag. Det är ju höjdpunkten varje år. Men vet ni hur Norge hanterar den? Jo, nu ska ni få höra. Bara för att det är OS så har Norge skjutit upp Melodi Grand Prix. Så istället för att ha tre delfinaler under tre veckor på lördagarna och sedan avsluta det hela med en final har de i år lagt alla tre delfinalerna under en helg! Alltså.. Prioritera OS framför Melodifestivalen? Wtf? 
 
Men det var ju inte det jag tänkte vi skulle prata om nu. För igår var det ju med en låt som hette "Busy doin' nothin'" (för övrigt den låten jag hejade på!) som handlade om önskan att inte göra någonting och ändå tjäna pengar. Och alltså.. Jag må vara på gränsen till arbetsnarkoman men hade jag inte behövt att jobba så är jag ganska säker på att jag inte hade gjort det. För det finns ju så mycket andra saker som är så mycket roligare att göra än att jobba! Kanske det inte alls skulle fungera i praktiken, det vet jag inte, men tanken på att inte behöva är hissnande. 
 
Jag minns att jag för inte så länge sedan hade en diskussion med en person som var tjugotvå och nu hade fått sitt första jobb. Och när jag frågade varför svarade hen: "Ja, men jag har ju aldrig behövt att jobba". Och jag blev så chockerad att jag inte helt visst vad jag skulle svara. När jag sedan berättade att jag skaffade mitt första jobb när jag var femton tittade hen på mig med stora ögon och frågade: "Men varför då?!". Och när jag sedan försökte förklara att det var för att tjäna egna pengar och ha friheten att göra vad jag vill med mina pengar var det som att prata med en vägg. Vissa gånger blir det där med att leva i olika världar bara alltför tydligt. 
 
Men om vi leker med tanken. Vad skulle ni ha gjort om ni inte hade behövt att arbeta? Gå och fika? Träna? Välgörenhetsarbete? Resa? Det är lite så jag tänker. Speciellt resande-biten. Ligga på en sandstrand och dricka drinkar ur halva kokosnötter. Klättra i berg och upptäcka platser där ingen annan varit. 
 
Fast.. Jag hade kanske blivit uttråkad. Det finns ju en ganska stor risk för just den biten. Det måste jag ju erkänna. Men det är en spännande tanke..

 
 
Taggar: Arbetsnarkoman, Att inte behöva jobba, Jobb, Tänk om;