För ett par månader sedan var M uppe med tuppen. Och tro mig, det är han inte frivilligt. Kvällen innan hade han sprungit omkring här hemma för att leta upp de trasigaste jeansen, de tyngsta kedjorna och den coolaste t-shirten han ägde. Väskan var packad, skorna stod redo i hallen och innan jag själv hunnit slå upp ögonen hade han pussat mig på kinden och åkt iväg. Hem kom han inte förrän sent på kvällen.
Dagen efter kunde han inte röra sig. Ont i fötterna, träningsvärk i benen och en rygg som försökte ta livet av honom. Rösten var nästan borta och det enda som hjälpte var te med honung i. Te som blev serverat när han låg orörlig på soffan. Men trots att varenda muskel gjorde ont såg jag en sorts tillfredställelse sprida sig. En förhoppning och vetskap om att detta skulle bli bra.
Och för två veckor sedan kom resultatet.
Motorfingers första officiella musikvideo.
Inte min typ av musik. Men hälsa M. Å Lycka till med deras fortsatta karriär.