Det börjar bli dags att gå till frisören igen. Jag insåg det idag när jag träffade min frisör på träningen. Inte för att hon sa något om mitt hår, men jag insåg att jag var otroligt nöjd över att ha mina slitna toppar uppsatta i en säker knut som hon inte kunde inspektera.
För det där med att gå till frisören är något jag alltid skjutit upp. Gärna så länge det går. När utväxten inte längre kan kallas utväxt utan mer klassas som ombre och när topparna är så torra att det mer känns som svinto än vanligt hår kanske jag pallrar mig iväg. Kanske.
Och det handlar inte om att jag inte vill gå till frisören. Det är ju jättetrevligt! Att få en kopp te, bli masserad i hårbotten, prata strunt och läsa glossiga tidningar som det inte står något som helst vettigt i. Är inte det lyx så säg? När håret luktar dyra produkter och liksom flyger i vinden på det där sättet det bara gör när rumpan är öm efter många timmar i en frisörstol.. Det är något jag egentligen borde unna mig oftare.
Men så började jag fundera på vad jag egentligen haft för hårfärg under åren. Så jag gjorde en färgkarta. Och vi kan väl säga att jag har varit inom de flesta nyanser av brunt..
Ha, vad kul att se! Jag tycker ändå att spännvidden är hyfsad. Allt från nästan-blont till knallrött.
Jag drar mig också för frisörbesöken. Är så rädd för att bli av med för mycket, för att det ska bli fult. Jag gråter nästan alltid när jag går från frisören.