ANDRA DAGEN
Väckarklockan ringer tidigt. Jag måste åka in till jobbet och ordna upp ett par saker. Dagen är fullbokad med möhippor, men vem ska orka ha en möhippa en dag som denna? Jag måste ringa och prata med dem. Höra om de kommer.
- Vart ska du ta vägen? frågar M sömndrucken från sängen.
- Jag måste till jobbet.
- Måste du verkligen det? Det är ju inte din studio.
- Nä, men det är bara jag där. Alla andra har gått på semester. Det är jag som har ansvar. Jag måste ordna detta.
- Det borde inte vara ditt ansvar.
- Kanske inte, men det är det.
Jag tänker att någon måste ju ta ansvar. Annars går det ju inte.
När jag går upp och sätter på tv:n är dödsantalet uppe i 83. Och det är först då jag blir chockerad. Stum. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte förstå det. Och talet bara stiger. 84. 85. Innan jag har åkt till jobbet är dödstalet uppe i över 90 personer. Det går inte att greppa.
Jag tillbringar bara en timme på jobbet. Jag får tag i de jag ska ha tag i. De flesta möhipporna blir inställda. Det är bara ett gäng som kommer. Resten orkar inte. Så jag ringer instruktören och hör om hon klarar av att komma. Det är samma instruktör som jag dagen innan sett sitta med en kopp te i handen och bara skaka. Orkar hon eller ska jag ta över? Men hon lovar att hon kommer.
Väl hemma säger vi inte så mycket till varandra, jag och M. Vi vet inte vad vi ska säga. Jag kan inte helt ta in vad som hänt. Det är okända ord för mig. Bomb. Utøya. Skadade människor. Jag kan fortfarande inte förstå att det har hänt i staden jag bor i. I min stad. Så det enda som hörs är en blandning av nyhetskanalen som oavbrutet står på hela dagen och de tunga regndropparna som vägrar att upphöra.
Och det enda jag kan tänka när jag ser ut genom fönstret är att himlen gråter.
Jag får rysningar när jag läser det här. Nej, det går inte att glömma var man var, vad man gjorde... Och så mycket mer verkligt och overkligt det måste ha varit för dig.