Precis just nu.
Jag tar ett djupt andetag. Känner den kyliga luften i lungorna samtidigt som solen värmer mitt ansikte. Det ryker ur munnen när jag andas, men jag kan ändå sitta på balkongen utan att frysa. Visst har jag fyra tröjor och en filt på mig, men det gör ingenting. Första dagen när våren känns inom räckhåll.
Byggnadsarbetarna på huset bredvid pratar ett språk jag inte känner igen. De ropar till varandra innan de kastar ner byggmaterial i en container på marken. Deras skratt blandas med det dova ljudet av trafiken från gatan. Någon som gasar, en skrikande broms. Storstaden precis runt hörnet. Det är skönt att den finns där. Jag vet att vissa blir galna av att alltid har ljud runt omkring sig. Jag blir galen av tystnaden. Inte av tystnaden i sig, utan av det obarmhärtiga tjutet som träder fram när ingenting annat hörs. Tinitus. Ett ganska fint namn på ett otäckt tillstånd. Helt tyst blir det aldrig.
Jag sitter inbyltad på en stol på balkongen. Datorn vilar i knät och katten under stolen. Det är en bra dag. Solen lyser och jag blir varm i ansiktet. Det känns som om det kommer att ordna sig.
Livet alltså.
Tyvärr!
Vintern kommer igen i övermorgon!
Jag har som du tagit vara på den vår som varit med att ta dagliga promenader.
"Våren kommer så saktelig"(Kaj Munk var det väl!)
Nisse