A mad angel

Jag sitter på tåget till Sverige och jag stålsätter mig. För när det är jul är det återigen dags att träffa personer jag vanligtvis bara ser en gång om året. För det är nu det börjar. Kommentarerna. Frågorna. De undrande blickarna. I all välmening, för all del. Men fortfarande lika frustrerande. 

 

För vet ni vad det vanligaste jag får höra från folk jag bara träffar ibland är? Nu när jag är 29 år och i ett fast förhållande? 

 

 

Och när jag svarar att jag inte vill ha barn accepteras inte detta. Istället kommer det förklaringar till min ovilja; "Den biologiska klockan börjar nog snart ticka", "Det hinner du nog ändra dig om, det börjar ju inte bli svårt att få barn förrän efter man är 35", "Tycker du inte om barn?", "Det är det mest fantastiska du kan uppleva! Du vet inte vad du missar! Du bara måste få barn!". 

 

För det där med att bara inte vilja ha barn. Det är fortfarande inte helt okej. Inte som tjej. Att inte kunna få barn är en sak. Men att inte vilja..? 

 

Jag ser fram emot den dagen jag högt kan säga att jag inte vill ha barn och blir bemött med gratulationer. Gratulationer för att jag är tillräckligt insiktsfull till att inse att jag inte skulle bli en bra förälder. (Detta accepteras för övrigt inte heller. Det besvaras istället med "Klart du skulle bli en fantastisk mamma!". För det vet väl alla att de jag bara träffar en gång om året känner mig mycket bättre än jag själv gör..?) Jag vill ha gratulationer för att jag satsar på mig själv och mitt eget liv. För att jag vågar gå min egen väg, bryta normen och faktiskt vägrar att skaffa barn bara för att samhället och personerna i det skriker att det är precis det jag borde göra. 

 

Hej. 

Jag är 29 år och kvinna och jag vill inte ha barn. 

Kan ni ta och acceptera det någon gång?