Jag och M skulle se en film igår medans vi åt middag. För att ha tid till varandra. För att ha det bra ihop. Valet föll på Nyckeln till frihet. En film jag har sett hundra gånger men aldrig tröttnar på. En film jag också storgråter till. Varje gång. Och det har inte avtagit med gångerna jag sett den. Snarare tvärtom.
För när Brooks blir villkorligt frivigen brister det. Brevet som läses upp, hur liten han ser ut utanför fängelsemuren, kostymen han har på sig, hur ensam han är. Ensamhet. För det är nog det det handlar om egentligen. Att inte bli sedd.
Första gången jag blev kallad ensam var när jag var sjutton år. Jag gick i terapi för att jag var deprimerad och när jag berättade hur jag hade det, hur jag upplevde världen, tittade kuratorn på mig med snälla ögon och sa "Det låter som om du är väldigt ensam". Det fick mig att fundera. För jag hade aldrig sett på mig själv som ensam. För jag hade alltid haft mycket vänner. Mina föräldrar hade alltid kallat mig för "den ofrivilliga magneten". Hon som stod i centrum och som fick uppmärksamhet utan att försöka. Därför hade jag aldrig reflekterat över att ensamhet inte har någonting med antalet vänner att göra, inte heller hur populär eller hur omgiven du är av människor. Det är en känsla som kommer inifrån. Som kommer av att inte bli sedd.
När jag växte upp visste jag alltid vad jag skulle få i födelsedagspresent. Inte för att jag var bortskämd och alltid fick det jag önskade mig, utan för att min syster fem år tidigare hade fått samma sak. För något som var viktigt när jag växte upp var rättvisa. Så om min syster fick en kamera när hon fyllde tio fick jag också en kamera när jag fyllde tio. Vid tretton var det en tv och i konfirmationspresenten var det ett guldsmycke. Likadant.
Och jag accepterade det. För jag trodde att det var så det skulle vara. Och jag tyckte i ärlighetens namn att det var lite underligt när andra familjer inte hade samma system. Aldrig reflekterade jag över att jag kunde önska mig egna saker. Saker som jag ville ha. Det var heller aldrig någon som frågade. Och eftersom ingen frågade, eftersom ingen fångade upp att jag kanske hade andra behov och önskningar än min syster, började jag känna mig mer och mer osynlig. En känsla av ensamhet spred sig som sedan inte identifiserades förrän jag var sjutton.
Och fastän jag idag vet att jag inte är ensam, fastän jag har bearbetat känslan i flera omgångar hos sammanlagt fem olika terapeuter påverkar det mig fortfarande starkt att se ensamhet hos andra. För även om jag vet att jag idag har någon som faktiskt ser mig, som ser hela mig, finns den gamla smärtan obönhörligt kvar.
Så medans jag tittar på Nyckeln till frihet och Brooks blir villkorligt frigiven låter jag mig sakta strykas över ryggen medans jag tyst gråter in i M's tröja.
Sörjandes för den ensamhet jag själv upplevt.
Sörjandes för den ensamhet som andra tvingas uppleva.
