I vår matbutik jobbar det en kassörska som jag är rädd för. Hon verkar ha en splittrad personlighet. Jag har en liten misstanke om att hon har en crush på M. Hon har nämligen alltid varit väldigt trevlig mot honom, medans hon knappt unnat mig ett ögonkast. Och om jag skulle vågat mig på att fråga om en påse att packa ner matvarorna i har hon morrat åt mig.
Men så kommer det där med den splittrade personligheten. För nu har hon nämligen börjat att vara trevlig mot mig också.. ibland. Det är just den här ovetskapen om vilket humör hon är på som är skrämmande. Jag menar, när hon bara var otrevlig visste jag liksom vad som väntade. Men nu vet man aldrig längre. Ena dagen hälsar hon inte ens medans hon nästa dag småpratar som om inget hänt.
Varför kan inte otrevliga kassörskor bara fortsätta att vara otrevliga? Då vet man i alla fall vart man har dem. Ungefär som de mattanter i skolmatsalen som alltid var arga. Man visste vilka de var, hur man skulle hantera dem och hur man skulle gömma maten man ville slänga. Men om en av de arga mattanterna en dag skulle le.. Herre gud, det var ju mer skrämmande än något annat!
