Häromdagen var jag på bio. Himla trevligt att se film på bio för en gångs skull.. det händer inte så ofta. På hemvägen var det dock kallt.. som om det nu skulle varit en nyhet. Men av någon anledning kändes det nog lite mer kallt än vad det gjort dom andra dagarna. Inte tänkte jag väl på det speciellt mycket, förrän jag kom hem och skulle komma in genom porten. Där fick jag nämligen stå, i 20 minuter, utan att få upp den.
Jaha.. så vad gör man en onsdagsnatt när man är utelåst i 20 minusgrader för att låset fryst? Jag gick snabbt igenom mina alternativ:
- Klättra uppför fasaden och slå in en ruta. Att lära känna sina grannar ska vara en utdöende sysselsättning har jag hört?
- Skrika, ropa och banka tills någon tröttnat på mitt oväsen och ringt polisen. Att sitta i fyllecell borde väl i alla fall vara varmt?
- Vandra omkring tills jag hittat en uteliggare att spoona med.
Ska jag vara helt ärlig kändes inte något av alternativen speciellt lockande. Så tog helt enkelt hjälp av en livlina; Jag ringde en vän. Det är tur att detta inte hände första veckan i Oslo då jag fortfarande inte kände någon. Det är också tur att jag främst har nattmänniskor till vänner, som faktiskt är uppe efter tolv en vardagsnatt. Men man ska bara omge sej med människor som man kan utnyttja.. eller hur?
Ungefär två timmars sömn på en hård soffa fick jag innan det var dags att kliva upp och återigen göra ett nytt försök till att ta sej in i huset. Klockan åtta stod jag därför återigen utanför utan en chans att öppna porten. Då kände jag dock inga som helst skrupler utan ringde krasst och började trakassera hyresvärden. Insläppt i värmen blev jag dock ändå inte förrän ungefär en timme senare.
Har jag sagt att jag ser fram emot att flytta?
