Jag ska på bröllop i sommar och har blivit tillfrågad om att vara brudtärna. Och alltså.. När någon frågar en om att överhuvudtaget vara en central del i en av de viktigaste dagarna i hens liv går det ju liksom inte att säga nej. Så naturligtvis ska jag stå uppe vid altaret med bruden, brudgummen, de andra tjejerna och antagligen ett par män klädda i kavaj. Det är ju en fantastisk ära!
Och ni vet ju hur det är när det vankas bröllop. Det är skor som ska ordnas, frisyrer som ska bestämmas, sminkpenslar som ska inhandlas och inte minst, en klänning som ska sitta som en smäck. Och det där med smäck var väl lite av mitt problem. Jag köpte nämligen en klänning för snart ett år sedan som jag tänkte ha på mig (bruden har naturligtvis godkänt). Det var en klänning jag hittade förhållandevis billigt på nätet.. Och den är fantastisk! Det är den verkligen. Problemet är bara att den är lite, lite för liten. Så jag har liksom aldrig kunnat ha den på mig i mer än två minuter åt gången. Men den har hela tiden hängt inne i min garderob så att jag någon gång i veckan kunnat kasta suktande blickar mot den.
För det är ju det som är problemet med att köpa kläder på nätet. Du vet ju aldrig om det faktiskt kommer att passa i verkliga livet. Och beställs det dessutom från ett annat land långt bort blir den där grejen med att skicka tillbaka lite mer omständlig.
Så för att detta skulle bli en bra klänning på mig insåg jag att det fanns två lösningar:
1. Gå ner 5 kg i vikt.
2. Gå till en skräddare och lägga ut den.
Och alltså.. Det där med att hålla på med att gå ner i vikt tyckte jag kändes som en ganska obehaglig sysselsättning, därför blev det alltså lösning nummer två.
Skräddare.
Och som tur är finns det en skräddare inte så långt ifrån där jag bor. Det är liksom en vintage-butik med fina 50-tals klänningar i fönstren med en stor skylt utanför om att de också kan hjälpa en att sy om kläder. Och jag vet inte hur många gånger jag gått förbi där och tittat in med längtande blickar. Men jag har aldrig riktigt vågat gå in. Jag har liksom känt att jag har "fel stil" för att gå in i en sådan butik. Ja men jag är ju inte så där 50-tals vampig med höga klackar och vippiga kjolar. I alla fall inte till vardags. Och ibland får jag för mig att butiker (och "coola" caféer) fungerar på samma sätt som nattklubbar: Har du fel kläder på dig får du inte komma in. Men idag la jag mina egna fördommar till sidan och steppade in ändå, trots mina uppvikta jeans och converse.
Där inne fanns i alla fall den snällaste kvinnan jag stött på. Hon tittade noga på sömmarna i klänningen, beordrade mig sedan att sätta den på mig och tog sedan fram ett måttband och började nåla. Hon försäkrade mig om att jag, när allt var klart, både skulle kunna sitta ner och äta i klänningen utan att oroa mig. Så det kändes ju bra. Sedan var det bara att hoppa ur klänningen igen, avtala ett pris och lämna en deposition. Och det var dyrt. Riktigt dyrt. 900 kr skulle kalaset gå på. Men jag är beredd att betala det för att få en klänning som är anpassad efter min kropp av en kvinna som är lite extra snäll mot mig.
Den där förhållandevis billiga klänningen jag beställde på nätet börjar för övrigt bli ett av de dyraste klädesplaggen jag äger..
Grundpris: ca 500 kr
Frakt: ca 100 kr
Tull: ca 300 kr
Skräddare: 900 kr
Totalt (hittills): 1800 kr
Jag vet ju att folk bruker säga att det där med nätshopping är så himla fantastiskt eftersom det blir så mycket billigare. Men alltså..? Jag verkar uppenbarligen göra något fel.
Jag och den blivande bruden i 2009 års upplaga