A mad angel

Tidigt på fredagsmorgonen ringde klockan och jag släpade mig upp ur sängen. Jag packade ner det sista i en väska och innan klockan slagit sju satt jag återigen på ett av de röda sätena på tåget mot Sverige. Jag satt med en lugnhet i kroppen som förvånade mig. Dagen jag så länge fruktat hade kommit. Jag hade förberett mig på att vara i upplösningstillstånd men mitt gedigna arbete med att förbereda mig mentalt hade gjort nytta. Jag fokuserade på andningen och att minnas det positiva. Morfars begravning skulle inte bli en upprepning av begravningen för mormor tre år tidigare där jag inte visste om jag skulle klara av att gå ut själv ur kyrkan. 

 

Framme i Göteborg blev jag hämtad av syster och tillsammans körde vi upp mot hembyn där släkten väntade. Stämningen var okomplicerad. I en familj som inte pratar om problem och där begravningen de senaste veckorna benämnts som "du vet det där" blir det ofta så. Att visa känslor för varandra ligger inte helt i vår natur. Det var också det som gjorde att mormors begravning blev så otroligt jobbig för mig. På den tiden var jag en månad från att bli sjukskriven för att ha gått in i väggen och befann mig i en extrem psykisk press. Men den här gången var grundsituationen en annan. Jag hade förberett mig på morfars bortgång i ett helt år och jag var medveten om hur situationen skulle komma att hanteras rent generellt. 

 

Klockan halv två satte vi oss alla i diverse bilar och åkte till kapellet. Morfar, som var uttalad ateist, fick en borgerlig begravning. Det var så han ville ha det. Det var enkelt men fint. Det pratades minnen och vi blev uppmuntrade till att minnas det positiva och det negativa. Ingen ska bli ihågkommen som ett helgon. Jag la min hand på kistan och torkade en ensam tår samtidigt som jag tänkte på min egen ceremoni dagen innan. Ceremonin där jag skrev ett brev till morfar som jag sedan eldade upp. Och så tänkte jag på hur viktigt det är med ceremonier för att få avslut på tunga saker. Jag vet att det är det begravningar är till för, men för min del känns det extra viktigt att också få ha det ensam. 

 

Min morfar kommer att fortsätta att leva kvar i mig. Han är tillsammans med mormor igen och istället för att bara prata med henne kommer jag nu att prata med dem båda. Morfar, som var så liten till växten, men aldrig lät någonting stoppa honom, som blev föräldralös tidigt, som jobbade sig upp från att vara springpojke till att bli bankkamrer, som tog hela sin familj och flyttade till andra sidan landet utan att egentligen veta vad som väntade. Han gav aldrig upp oavsett vad livet kastade mot honom.

Och vet ni..? Jag har fått höra att jag är precis likadan.