Jag har ett jobb. Det vet ni ju vid det här laget. Jag jobbar dessutom heltid och har inte sökt ett enda jobb sedan i mars. Därför kan ni ju tänka er hur förvånad jag blev igår när det tickade in ett mail om att jag blivit kallad till en intervju. Min första tanke var "Eh.. Till vilket jobb då?". Och efter att ha spenderat X antal minuter på att logga in på diverse jobbsökningssidor utan att få någon klarhet i det hela fick jag helt enkelt krypa till korset och maila tillbaka och fråga vad det var för jobb jag sökt.
Och återigen, jag har ju ett jobb. Och jag är inte intresserad av att byta. Men när det ramlar ner en intervju i knät på en är det ju dumt att inte ta tillfället i akt. Jag menar, det är ju aldrig fel att öva på intervjuer och att se vad arbetsmarknaden där ute har att erbjuda mig kan ju alltid vara bra att veta. Och om jag inte skulle få svar på vad det var för jobb jag blivit kallad till intervju för fick jag väl helt enkelt öva mig på att freestyla en intervju. Why not liksom?
Så jag började förbereda mig mentalt. Jag tänkte ut vad jag skulle ha på mig, började gå igenom var mina utskrifter av mitt senaste CV befann sig och hur mitt personliga brev antagligen sett ut. Jag skriver "antagligen" för jag menar, det är inte så lätt att veta vad det är för personligt brev som blivit sänt iväg när du inte ens kommer ihåg vad det är för jobb du sökt.
Och mitt uppe i mitt förberedelsearbete kom det ett nytt mail.
"Hej! Vi beklagar att behöva meddela att ställningen du sökt inte längre behöver någon ny personal."
Nähä nä. Nåja, ingen fara. Jag visste ju inte ens vad det var för jobb. Och så slapp jag ju stressen av en intervju. Istället började jag se fram emot en helt ledig dag när jag inte behövde göra någonting. Men innan jag hunnit tänka tanken färdigt kom det ett nytt mail.
"Hej! Jag är hemskt ledsen, men ditt CV har av misstag blivit utplockat ur Oslo kommunes databas till ett kurstillfälle. Jag beklagar det så hemskt mycket. Det är alltså en fiktiv intervju till ett jobb som inte finns."
Det enda jag kunde göra var att skratta högt. Sedan mailade jag tillbaka:
"Hahahahaha! Inga problem. Lycka till med kursen!"
Jag som annars är så källkritisk borde kanske ha anat misstankar när jag inte sökt några jobb på många månader. Men icke. Av någon anledning tänkte jag att det var helt logiskt att jag plötsligt skulle bli kallad till en intervju. Fråga mig inte varför. Det kanske var någon form av hybris som satte in?
