Jag påbörjade ett nytt kapitel idag. Jag hade min första dag på ett nytt jobb. Jag tänker inte gå in mer på vad det är för jobb, vad som krävs av mig eller vad min nuvarande arbetsplats heter, men det känns fint. Som alla första dagar var det smått kaos. Hjärnan kokar över av ny information och jag gör mitt bästa för att ta ett steg tillbaka och acceptera att jag inte kommer att kunna allt direkt. Det är också något jag säger högt. Till alla.
- Jag vill ju helst kunna allt idag. Jag vet ju att det inte är möjligt men jag vill så himla gärna.
Och till svar får jag försäkrande kommentarer om att det naturligtvis inte är någon som förväntar det av mig heller. Och jag andas ut lite extra. För är det något jag har lärt mig är att det där obehagliga som min hjärna kan hitta på att lura i mig snabbt blir mindre obehagligt om jag bara säger det högt.
Och trots att det har varit en första dag och det är smått kaos har jag inte fått panik. För även om jag egentligen inte vet vad jag håller på med finns det en sådan där grundkänsla djupt där inne som viskar:
- Jag kan det här..
Och det har jag aldrig varit med om tidigare.
