Igår låg jag ute i solen i en park. Efter någon timme eller två kom det ett barn som var någonstans mellan två och tre år. Hon kom bort till min filt och stod och tittade på mig. Lite tvekande tog hon sedan ett steg till och kom ännu närmare. Efter ännu ett steg stod hon på min filt och betraktade mig med stora ögon. Sedan börjde hon sig ner och tog upp min gröna vattenflaska. Jag misstänker att hon kanske tyckte att den var fin och hade storslagna planer om att ta den med sig. Så medans vi hade en liten dragkamp om vattenflaskan förklarade jag för henne att det var min vattenflaska och att hon kanske hade en egen borta hos sin mamma. Men hon drog beslutsamt ännu hårdare och jag höll emot.
Efter lite om och men släppte hon till slut och tittade på mig förväntansfullt. Och när jag skulle börja prata igen kom jag på mig själv. För min första instinkt var att säga något om hennes utseende. Hur fina skor hon hade, vilken söt rosa klänning hon fått på sig eller kommentera hennes rosett i håret. Men med tanke på min genusmedvetenhet blev jag istället tyst. För visst är det tragiskt att min första reaktion är att kommentera ett barns utseende. Helt katastrof! Jag menar, vad har det med saken att göra? Är det någon gång en person ska slippa att tänka på sitt utseende eller att leva upp till någon form av krav är det väl som barn?
Så efter att ha suttit tyst en stund började vi prata om hunden som precis gick förbi, jag pekade på vad jag trodde var hennes mamma och frågade om henne.. Och så var vi faktiskt tysta ganska mycket. För jag försöker lära mig att inte vara rädd för tystnaden. Barn är ju inte det så varför skulle jag vara det?
Efter ett tag gick hon tillbaka till sin mamma, sa "Ha det" och vinkade till mig.
Själv satt jag kvar med en rejäl tankeställare. Instinkten att kommentera ett barns utseende.. Inte okej.
Visst är det sjukt hur rotat det är i oss och så mycket man inte vill fortsätta föra det vidare. Vad heter du? Hur gammal är du? Hur är det? Öppna frågor är jättebra ☺️