Jag stod i ett hav av människor. Nästan 52 000 fick jag reda på i efterhand. Femtiotvåtusen. Det är mycket människor. Men det kändes inte trångt. Jag hade redan innan bestämt att det var helt oaktuellt att stå längst fram. Jag är för liten för det. Inte åldersmässigt, men rent kroppsligt. Med mina ynka centimeter och kilon blir jag oftast omkringkastad som en vante om jag vågar mig fram i trängseln. För där framme är det anarki som råder. Den som hoppar högst och ger ifrån sig mest energi vinner. Kosta vad det kosta vill. Och det som oftast kostar är små tjejer som blir nedtryckta och lyfta över staketet för att de inte längre kan andas. Allt för att människor med större kroppsfasong och styrka går in i sig själva och glömmer bort att ta hänsyn.
Det var en bit fram till scenen men de stora tvskärmarna gjorde att det kändes som om jag stod precis bredvid. Stämningen i publiken byggde sig sakta men säkert upp tills det plötsligt exploderade när bandet klev ut på scenen. Och så började de spela. Sångaren sprang fram och tillbaka, gitarristen och basisten backade upp honom och trummisen satt i bakgrunden med det absolut största leendet jag någonsin sett. Och femtio meter från scenen kunde jag ändå känna en enorm energiboll emot mig. Och det enda jag kunde tänka var:
- Hur blir jag kompis med trummisen?!
Första låten var snabbt över. Andra låten startade. Och plötsligt försvann sången. Bandet fortsatte att spela men storbildsskärmarna slogs av. Något var fel. Och stämningen ändrade sig i publiken. Något hade hänt. Det gick ett par minuter. Det blev tyst. I ögonen på den alldeles nyss glada trummisen lyste oro. Skärmarna slogs plötsligt på igen och en medtagen man syntes liggandes på en bår med en mikrofon i handen. Ur högtalarsystemet kom sedan förklaringen. Sångaren hade snubblat och ramlat av scenen. Han hade dessutom brutit benet. Han blev utburen och publiken lovades att de skulle komma tillbaka en annan dag. Resten av bandet spelade ett par coverlåtar som kompensation. Det var många i publiken som började dra sig hemmåt.
Men efter femton minuter hände något. Sångaren bars ut igen. Ut på scenen. Med brutet ben. Och publiken exploderade. Sångaren förklarade återigen att han definitivt hade en fraktur och bredvid sig hade han en läkare. Sångaren satt sedan på en stol med benet rakt ut vilandes på en annan stol med läkaren hukandes framför sig för att hålla benet still. Någon placerade en gitarr i knät på honom och konserten var plötsligt i full gång igen. Leendet på trummisen spred sig ännu en gång och publiken var i chock över vad de höll på att få bevittna.
- Ja men herre gud, låt människan åka till sjukhuset! Hade jag brutit benet på jobbet hade jag gått hem direkt. INGEN ska behöva fortsätta att jobba med brutet ben.
De första minutrarna var det det enda jag kunde tänka. Om och om igen. Men sångaren gav sig inte och jag var till slut tvungen att släppa mitt medlidande och acceptera att han hade bestämt sig. Han skulle genomföra konserten. Efter femton minuters intensivt spelade deklarerade han att han bara skulle backstage och bli gipsad, men att han snart skulle vara tillbaka igen. Och så blev det.
Konserten varade i över två och en halv timme. Och jag kan erkänna att jag spenderade nästan lika mycket tid att studera människor i publiken som jag gjorde att se på bandet. För alla var i extas. Bandet, människorna.. Det är en av de bästa konsertupplevelserna jag någonsin varit med om. Och jag gick därifrån med en känsla som är svår att beskriva. En sådan där känsla av att själen ler.
En konsert där varken bandet eller publiken ville att det skulle sluta med en sångare på brutet ben.
Det är något jag troligtvis aldrig mer kommer att uppleva igen.
Så jävla mäktigt att han kör färdigt konserten. Man kan snacka om en riktig fighter!