Jag blev väckt 07.54 imorses av att telefonen ringde. Det var jobbet som undrade vart jag var. I sängen. Det var där jag var. Jag var nämligen 120% övertygad om att jag skulle jobba kväll. Det skulle jag inte. Så medans jag dubbelkollade mitt schema kände jag paniken sprida sig och innan jag visste ordet halvropade jag in i telefonen:
- Ge mig 20 minuter! JAG KOMMER!
Sedan studsade jag i kläderna, kastade in ett tuggummi i munnen och smsprang hela vägen. Jag höll för övrigt på att göra en ordentlig vurpa vid ett övergångsställe och medans jag famlade i luften hann jag tänka att det såklart vore väldigt typiskt om jag skulle ramla och slå upp knäna så här på morgonkvisten också. Men jag klarade mig som tur var. Klockan 08.15 checkade jag in. Personligen anser jag att det är ganska bra jobbat av mig att bara komma en halvtimme sent när de bokstavligt talat ringde och väckte mig.
Det här är andra gången det händer mig. Någonsin. Förra gången jag försov mig eller missuppfattade tiden när jag skulle till jobbet var jag 18 år. Då blev jag också väckt av telefonen. Men det är ju skönt att det bara händer en gång var tolfte år. Jag tror att de flesta arbetsgivare kan leva med det.
Men det där adrenalinet som började pumpa där imorses alltså.. Det har jag gått på hela dagen.
