Sommaren kom tillbaka och jag spenderar så mycket tid jag kan i en park. I distansen hör jag tonerna av ännu en konsert klinga ut och iaktar en humla som febrilt letar efter nektar i den lila blomman på min filt utan att lyckas. Sommaren kom tillbaka och jag tjuvlyssnar på filtgrannarnas redogörelse för fredagkvällens händelser och känner snart en svag doft av weed. Doften ackompanjeras snart av det krispiga ljudet av en ölburk som öppnas. Öl och weed. Det är väl parksommaren i Oslo i ett nötskal.
Jag ligger och funderar på det där med vänskap. Det är en definition jag har behövt omarbeta flera gånger. När jag var yngre trodde jag att vänskap innebar att man gav upp sina liv för varandra om det skulle behövas. Jag ställde upp för mina vänner så till den milda grad att jag till slut inte visste vem jag själv var. Samtidigt kände jag mig otroligt ensam eftersom det inte fanns någon som gjorde det samma för mig. Och jag kunde inte förstå varför.
-Du tänker inte att du har väldigt höga krav till vad vänskap innebär? frågade en terapeut mig en gång.
Jag tyckte naturligtvis hon var dum i huvudet. Höga krav? Jag var ju beredd att gå i döden för mina vänner, jag förstod bara inte varför ingen ställde upp för mig på samma sätt. Det tog mig många år att förstå att det där med vänskap ska vara kravlöst. Jag ställer gärna upp för mina vänner men inte på bekostnad av mig själv. Det är i alla fall det jag strävar efter, men det är fortfarande någonting jag måste jobba med varje dag. Aldrig igen på bekostnad av mig själv.
Och så vandrar tankarna vidare till ilska. Jag vill egentligen inte se mig själv som långsint, men jag måste få gå igenom känslan ordentligt innan jag kan släppa den. Det var så många år när jag var så otroligt arg utan att vilja erkänna känslan. "Depression is aggression turned inwards". Och det är helt sant. Därför försöker jag tillåta mig själv att vara arg. Jag säger till mig själv att det är okej. Att det är en känsla som är bra. Och innan jag är helt färdig med den kommer jag att fortsätta att vara långsint. Om ett par år kanske det går snabbare, men just nu är jag fortfarande bara i lindan av att lära känna mitt eget känsloregister.
Sommaren kom tillbaka och jag spenderar så mycket tid jag kan i en park. Tankarna virvlar och jag hör de döende tonerna av en avslutande konsert någonstans långt bort. Och när skuggan tar över min filt tar jag på mig mina skor, knäpper mina shorts och springer hem med benen i kors.
Varför blir jag alltid så kissnödig när jag är i parken?
