A mad angel

Ska vi då ta det igen. Som jag nämnde som allra hastigast igår så har jag alltså blivit uppsagd. Det känns väl sådär. Jag har ju varit beredd på detta ganska länge, så det kom väl inte som en total överraskning.. Ja, om man inte ska ta hänsyn till att min chef för inte mindre än fyra veckor sedan sa till mig att mina tider självklart kommer att finnas till mitt förfogande fram till juni nästa år. Om man bortser från den kommentaren kom inte detta som en överraskning alls. Anledning till att jag dock ändå är ganska lack är för att han tog upp det på Sveriges absolut sämsta sätt.. enligt mig. Han tog samtalet mitt i butiken, då vi båda jobbade, utan att det fanns någon tid eller plats för mig att reagera och/eller ifrågasätta någonting. Vi blev dessutom avbrutna X antal gånger då det kom kunder emellan. Samtalet gick till någonting i stil med det här:

"Jo, jag har tänkt på en sak. Det är ju så här att både du och Stella just nu är extra anställda och går på timmar, och det finns helt enkelt inte tillräckligt många timmar för er båda." (Kund i kassan) "Jag har tittat på detta väldigt mycket och jag har verkligen försökt att få ihop det, men det går inte. Så efter jul kommer du inte att ha kvar dina timmar på varannan helg." (Kund i kassan) "Ja, alltså.. Jag vill ju verklige inte göra detta, men eftersom du ändå har sagt att du ska söka andra jobb ändå så tror jag ändå att det här är bäst. Stella vill ju vara kvar här och jobba här med oss, och får inte hon mer timmar så måste hon söka andra jobb." (Kund i kassan) "Ja, och du har ju ändå andra jobb och sådär så du klarar ju dig i alla fall. Stella har ju liksom ingenting annat än det här. Vi vill ju såklart ha kvar er båda, men det går inte." (Kund i kassan) "Men alltså.. Jag vill ju gärna ha kvar dig under våren och kunna ringa dig och sådär. Men dina fasta timmar kommer att försvinna. Men det kommer ju att finnas timmar under våren också. Ja, säkert ända fram till april i alla fal. Så jag kommer ju säkert att ringa dig massor ändå."

Samtal slut. Det jag reagerade på i den här monologen (förutom att vi konstant blev avbrutna av kassakunder) var:

1. Han tar upp att jag ändå kommer att söka andra jobb. Det har jag varit öppen med, men det har handlat om att jag kommer att söka andra jobb till nästa sommar. Jag har en hel högskoleutbildning, och att kasta det i ansiktet på mig och använda det som argument emot mig när jag spelat med öppna kort tyckte jag var lågt.

2. Han använder som argument att jag ju ändå har andra extrajobb att falla tillbaka på och att jag därmed klarar mig pengamässigt i alla fall. Så, återigen.. Jag spelar med öppna kort och får det tillbaka som argument för att säga upp mig. Inte snällt. 

3. Han vill ha kvar mig som extra anställd trots att jag inte ska ha några tider. För mig är det ungefär samma sak som att en kille gör slut med en, men i sista andetaget innan han går slänger ur sig "Men vi kan väl fortsätta att 'träffas' ändå?". Och som vi alla vet.. Det funkar inte riktigt så för mig.

Sammanfattningsvis kan man väl alltså säga att jag ändå är helt okej med att mina tider försvinner. Men jag är förbannad på att det inte togs upp på ett bättre sätt. Hade min chef bett mig att komma in en dag då jag var ledig för att han behövde prata med mig, hade det känts mycket bättre. Hade han sedan stannat upp vid att det tyvärr inte finns tider för både mig och Stella och att det därför är jag som måste gå, hade jag nog tyckt att det var helt okej också. Men att använda min öppenhet emot mig.. Inte snällt. Så nu är det fram till jul som gäller.. Sedan är det bye, bye butiken.