A mad angel

Jag har invigt hösten. Jag vet att vissa kanske tycker att det är lite tidigt, vi är ju trots allt fortfarande i augusti. Men för mig har hösten redan börjat. Jag har plockat fram mina finaste stickade tröjor, letat upp mina största sjalar och satt på golvvärmen i badrummet (något katten är lite överdrivet tacksam för.. Jag ser henne aldrig längre). 

 

Jag vet att hösten är en sådan där årstid som många avskyr. Det blir kallare, mörkare och det regnar mer. Själv gillar jag hösten. Luften blir krispig, löven på träden tar på sig sin allra finaste klädsel och jag får äntligen ta på mig ordentliga kläder och känna mig stylish utan att behöva tänka på varken brunfärg eller svett som lämnar fläckar. Och sedan kan jag ha hatt. Ja.. Att jag inte har haft hatt på mig på över 6 år kan vi ju lämna osagt, men möjligheten finns. 

 

Hösten alltså. Att gosa ner sig i en filt, se en film och dricka varm choklad med Baileys utan att känna sig det minsta stressad för att behöva gå ut.. Jeg gleder meg!*

 

 

 

*Jag hittar verkligen inget bra svenska uttryck som motsvarar det här norska.. Det är någon blandning av "Jag är glad", "Jag kan inte vänta" och "Jag ser fram emot det" men jag får inget att passa så där perfekt. Därför får ni stå ut med en norsk fras idag. 

 

I lördags var det den 22 augusti. Den 22 augusti är också min invandrardag. Eller utvandrardag. Det är vilket som. Det var i alla fall den dagen för fem år sedan jag satte mig på bussen med en ryggsäck på ryggen och åkte till Norge för att börja ett nytt liv. Eller ja.. Det var väl kanske inte helt tanken då, men det var så det blev. Och dagen spenderades på Tusenfryd, Norges motsvarighet till Liseberg.

 

Tusenfryd ja. Denna lekplats för stora och små barn. Det ligger en bit utanför Oslo och åker du E6:an från Sverige är det oundvikligt att inte fascineras av de stora berg- och dalbanorna som sträcker upp sig högt ovanför skogen ett par mil utanför huvudstaden. Och i lördags var jag alltså där. 

 

Det var slänggungor, snabba åkturer, blöta bassänger och spännande stigar i skogen. Det var glass i strutar, sockervadd och den söta doften av nybakade våfflor. Och barn. Men det var sent på säsongen och nästan inga köer. Så jag lät mig vaggas in i den barnsliga glädjen som frodas på ställen som liksom doftar sött och jag skrattade tills jag kiknade när jag kastades runt högt uppe i luften. Och jag fascinerades över hur länge det går att diskutera just hår när jag stod i en timmes lång kö. 

 

Tusenfryd och champagne. Det är så min helg har sett ut. 

Och det har varit en av de bästa på länge.

 

Sommaren kom tillbaka och jag spenderar så mycket tid jag kan i en park. I distansen hör jag tonerna av ännu en konsert klinga ut och iaktar en humla som febrilt letar efter nektar i den lila blomman på min filt utan att lyckas. Sommaren kom tillbaka och jag tjuvlyssnar på filtgrannarnas redogörelse för fredagkvällens händelser och känner snart en svag doft av weed. Doften ackompanjeras snart av det krispiga ljudet av en ölburk som öppnas. Öl och weed. Det är väl parksommaren i Oslo i ett nötskal. 

 

Jag ligger och funderar på det där med vänskap. Det är en definition jag har behövt omarbeta flera gånger. När jag var yngre trodde jag att vänskap innebar att man gav upp sina liv för varandra om det skulle behövas. Jag ställde upp för mina vänner så till den milda grad att jag till slut inte visste vem jag själv var. Samtidigt kände jag mig otroligt ensam eftersom det inte fanns någon som gjorde det samma för mig. Och jag kunde inte förstå varför.

 

-Du tänker inte att du har väldigt höga krav till vad vänskap innebär? frågade en terapeut mig en gång.

 

Jag tyckte naturligtvis hon var dum i huvudet. Höga krav? Jag var ju beredd att gå i döden för mina vänner, jag förstod bara inte varför ingen ställde upp för mig på samma sätt. Det tog mig många år att förstå att det där med vänskap ska vara kravlöst. Jag ställer gärna upp för mina vänner men inte på bekostnad av mig själv. Det är i alla fall det jag strävar efter, men det är fortfarande någonting jag måste jobba med varje dag. Aldrig igen på bekostnad av mig själv. 

 

Och så vandrar tankarna vidare till ilska. Jag vill egentligen inte se mig själv som långsint, men jag måste få gå igenom känslan ordentligt innan jag kan släppa den. Det var så många år när jag var så otroligt arg utan att vilja erkänna känslan. "Depression is aggression turned inwards". Och det är helt sant. Därför försöker jag tillåta mig själv att vara arg. Jag säger till mig själv att det är okej. Att det är en känsla som är bra. Och innan jag är helt färdig med den kommer jag att fortsätta att vara långsint. Om ett par år kanske det går snabbare, men just nu är jag fortfarande bara i lindan av att lära känna mitt eget känsloregister. 

 

Sommaren kom tillbaka och jag spenderar så mycket tid jag kan i en park. Tankarna virvlar och jag hör de döende tonerna av en avslutande konsert någonstans långt bort. Och när skuggan tar över min filt tar jag på mig mina skor, knäpper mina shorts och springer hem med benen i kors.

 

Varför blir jag alltid så kissnödig när jag är i parken?