Fredagsmys.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det är väl någonting vi alla vet. Idag tänkte jag nämligen lyxa till det lite genom att laga en extra god middag. Det är ju trots allt fredag och jag ville överraska M med att ha maten klar när han kom hem. Så redan klockan ett gick jag och handlade för att börja förbereda maten. Idag skulle det bli en gluten- och laktosfri vegetarisk lasagne. Så förberedelserna påbörjades ganska tidigt då tomatsåsen skulle koka i över en timme.

Grönsaker hackades, såser kokades och mer eller mindre alla redskap i hela köket användes. Jag hade till och med på mig förkläde. Då kan ni ju tänka er att jag var igång ordentligt. Sedan rörde jag i kastruller och smorde former. Tre timmar senare stod lasagnen i ugnen och gottade sig och jag var helt slut. Har jag sagt att jag inte tycker om att laga mat? Så är det i alla fall, så ni kan ju tänka er att det här var en rejäl kraftansträngning.

Men det blir som sagt inte alltid som man har tänkt sig. Min överraskning blev ingen överraskning. M kom nämligen inte hem efter jobbet. Han åkte direkt hem till en kompis. Ett påhitt som helt och hållet var mitt. Jag hade bara glömt bort det.

Så ja.. vad ska man säga. Det är väl knappast någon annan som lagar mat i tre timmar till en man som man själv bestämt inte ska komma hem? Men det gjorde inte så mycket. Det blev lyxmiddag för en istället. Och matlådorna som blir av lasagnen kommer då inte gå av för hackor. Och den där överraskningen.. Ja.. Det är väl ändå tanken som räknas?

Red velvet cupcakes.

Jag försökte ta en bild på att jag bakar men det blev mest en bild på att vi behöver rengöra ugnen.

Smutsig.

Klockan 21.30 drar jag för persiennerna. Jag klär mig i svart och gör mig osynlig för grannarna. Jag kontrollerar att dörren är ordentligt låst och dubbelkollar att ingen gömt sig bakom gardinen. Jag går sedan in i sovrummet och gömmer mig under täcket tillsammans med en mini-tv. Där skruvar jag ner ljudet så lågt så att man riktigt måste koncentrera sig på att höra någonting alls. När alla dessa försiktighetsåtgärder är ordentligt utförda tittar jag sedan på den sämsta serie man någonsin kan tänka sig.

Det är en serie som är pinsam att erkänna att man tittar på. Jag föraktar människor som gör det. Det är alkohol, det är naket och det är sexuell frustration ihopklämt i en timmes långa avsnitt måndag till torsdag. Det är Paradise Hotel. Den norska varianten! Herre Gud. Bara jag säger det högt känner jag mig lite smutsig. Det är i korta drag en dokusåpa som handlar om folk i 20 års åldern som super sig fulla och har sex på tv på ett lyxhotell i Mexiko.

Men det är naturligtvis inte mitt fel att jag tittar. Självklart inte. Jag blev faktiskt näst intill pistolhotad av M för att se det. Jodå. Det är alltså M's fel. Han har nämligen en kompis som är med. Så för att han ska kunna diskutera detta med kompisen efteråt måste han alltså titta. Och trots att mina ögon blöder och mitt IQ sjunker så snart intromelodin (som för övrigt är löjligt lik Melrose Place.. som jag naturligtvis heller aldrig har sett) drar igång kan jag inte sluta.

Det värsta är trots allt att jag och M sedan sitter och diskuterar programmet under förevändningen att det är det sociala spelet som är intressant. (Men det är det såklart inte)