A mad angel

När solen kommer fram fylls Oslos parker med naken hud, grillrök och en doft av öl. Det slår aldrig fel. Och jag gillar det. För det är väl inget som representerar sommar i en storstad mer än just precis det? 

 

För det är liksom där jag har spenderat dagen idag. I en park insmord i SPF 30, förundrandes över hur alla andra redan hunnit bli pepparkaksbruna fast vi bara är i maj och lyssnat på vad de pratat om på filten bredvid. Sett folk stå på huvudet, känt lukten av cigarettrök blandat med något jag är relativt säker på inte är lagligt heller i Norge och förundrats över svenskars fascination av kub. 

 

En bok, en kudde och en filt sedan är jag good to go. 

 

Och att på hemvägen få fågelbajs på axeln ska väl bara betyda tur? 

Jag hoppas det. För jag hanterade det som vem som helst annars skulle gjort. Jag torkade helt enkelt av klägget med tröjan och hoppades på att ingen såg vad som hänt. Och så snart jag kom hem kastade jag mig in i duschen och slängde tröjan i tvätten. Att få bajs på sig är inte trevligt oavsett vilken djursort det kommer från.. Även om det ska betyda tur.

 

Jag är bara så otroligt tacksam för att jag inte fick det i håret. 

 

Vänskap. Jag har funderat mycket på det nu den sista tiden. Något så fantastiskt och värdefullt men så otroligt svårt att hitta. För mig är vänskap en sorts djup kärlek till en annan människa och det är inte något jag går och delar ut till vem som helst. Kanske det är en konstig tanke, men mina vänner.. Mina riktiga vänner.. De bär jag med mig. Alltid och hela tiden. Och den där oförpliktigande vänskapen har blivit svårare och svårare att hitta. Eller så är det jag som är för kräsen. Jag vet faktiskt inte. Kanske blir aldrig vänskap det där opretantiösa det var i början av tjugoåren?

 

De otaliga gånger jag och Sanna gick ut på Andra Långgatan och drack öl för att sedan lägga oss platt ner på gräset för att se på stjärnorna innan vi gick hem. Att ligga i en hängmatta tillsammans med Jeanette mitt på Avenyn under Kulturkalaset och reflektera över sommaren som gått. Att skratta så tårarna rinner när jag och Marie bestämmer oss för att senast 2011 ta motorcykelkörkort och sedan åka på roadtrip (något som för övrigt varken hon eller jag blivit färdiga med). Att bli bjuden på middag hem till den andra Jeanette regelbundet bara för att "hon vet att jag hatar att laga mat" och alltid bli serverad drinkar med de konstigaste spritsorter. Att ha skräckfilmsmaraton tillsammans med Julia för att sedan äta brownie och somna. Att hitta en ny vän i Maria och få gå på poolparty som består av en uppblåsbar pool. Att ha vänner som gjort som jag, flyttat långt bort. Usa, Australien, Skåne, Nossebro. Men ändå ha de kvar i hjärtat eftersom vänskapen går så djupt. 

 

Och när jag kände att de där vänskaperna jag hade i Göteborg var precis så som jag ville ha dem, flytta därifrån. 

 

Men vänskap. Den fullkomligt kravlösa kärleken mellan två människor. 

Det kanske är det finaste som finns. 

Trettio innan trettio-utmaningen fortsätter. Och det var ju det där med ansiktsbehandlare. Det kanske låter som en väldigt underlig punkt, men för mig var det kanske en av de viktigaste punkterna på hela listan. För när jag bodde i Göteborg gick jag på ansiktsbehandling regelbundet. Jag köpte produkter av min ansiktsbehandlare och hade egentligen aldrig några stora problem med huden. Jag gjorde det mest för att det var avslappnande, men också för att jag ville förebygga framtida skador. Och det var många som inte för sitt liv kunde förstå varför jag gjorde det. 

 

 

Detta behov som folk har att berätta för andra hur de ska leva sina liv kommer jag nog aldrig riktigt att förstå mig på. Men Lina, som min ansiktsbehandlare i Göteborg hette, gjorde det som var bäst för precis just mig. Det enda jag gjorde var att boka en tid och så tittade hon på min hud och gav den det den behövde precis just då. En personligt anpassad timme för precis min hud en gång i månaden. 

 

Men så flyttade jag till Norge. Och jag testade att gå på någon ansiktsbehandling här och någon ansiktsbehandling där. Men jag fick liksom aldrig den där bra kontakten med behandlaren. Och det gjorde att jag inte kom tillbaka. Så jag tänkte att det kanske inte var så viktigt ändå. Och så plötsligt hade det gått nästan tre år utan en enda ansiktsbehandling med produkter köpta på ICA och det var då min hud gjorde uppror. Pigmentförändringarna i pannan kom som ett brev på posten och jag fick mer och mer panik för varje dag det var sol ute. 

 

Och så plötsligt hittade jag henne. Pamela! Denna fantastiska lilla göteborska som också hon förvillat sig bort till grannlandet. Och jag kunde förklara för henne upplägget jag haft med Lina i Göteborg och hon nickade och förstod. Hon lät mig sedan ha samma upplägg här. Jag bokade en timme, hon tittade på huden och anpassade behandligen utefter behovet. Jag fick köpt ordentliga produkter igen och kunde utan dåligt samvete kasta alla krämer från ICA. 

 

Detta har jag nu gjort sedan december och huden har börjat lugna ner sig. Men så har Pamela blivit gravid och hon har gått ut i mammaledighet. Så nu står jag här igen utan ansiktsbehandlare. Och det enda jag kan göra är att vänta. Vänta på att lilla Pamela ska komma tillbaka och börja jobba igen. För nu när jag hittat detta guldkorn ska det väldigt mycket till för att jag ska släppa henne.