A mad angel

Allt eller inget. Det är så jag fungerar. Min högsta önskan är att inte behöva jobba. Visst låter jag lat? Jag vet. Men det är så jag känner. Hade jag inte varit ekonomiskt beroende av att ha ett fulltidsjobb hade jag definitivt inte jobbat alls. Men nu har ju inte jag den ekomomiska situationen så att jag bara kan säga upp mig och resa jorden runt (som jag egentligen vill.. hela tiden.. varje dag.. jämt..) och då jobbar jag. Jättemycket. Alltför mycket. För det är ju liksom så jag fungerar. Antingen inte jobba alls eller jobba så mycket så att jag nästan går under. 

 

Jag beundrar de som klarar av att hitta en balans. Att liksom jobba bara på jobbet och sedan vara hemma både kroppsligt och tankemässigt efter arbetsdagens slut. Jag har aldrig lyckats och misstänker att det aldrig kommer att ske. Men oj vad jag beundrar de som klarar av det. 

 

Jag vill å ena sidan kunna klä mig i de dyraste märkeskläderna som existerar på jorden samtidigt som jag helst vill bo i en hängmatta under en palm med bara fem ägodelar. Jag vill vara lyxlirare och hippie samtidigt. Allt eller inget. Svart eller vitt. 

 

Hur klarar vanliga människor av att leva i skalans alla färger och hitta balansen? 

 

Och så var det dags igen. Jag insåg att jag inte kunde vänta längre. Så det var bara att skicka iväg det där sms:et:

 

 

Inom ett par minuter fick jag svar att jodå. En akuttid ett par timmar senare var plötsligt inbokad. 

 

Jag pratar självklart om min naprapat. En naprapat jag inte har varit hos på över ett och ett halvt år. Jag har liksom gått och varit på väg att få nackspärr i över tre veckor. Spänning och stress skulle jag väl gissa på. Men jag har liksom hoppats på att det skullat gå över av sig själv. Det har det inte gjort. Inte alls faktiskt. Så idag fick jag bara inse att det behövdes en behandling igen. 

 

Så plötsligt kastades jag tilbaka till dåtiden när jag varje vecka spenderade flera minuter i en hiss jag var övertygad om att jag skulle kunna vinna över i ett kapplopp upp för trapporna. Jag kände snart igen irritationen över klädhängaren som alltid är överfull och kaoset bland skor för att andra patienter inte vet hur ett skoställ fungerar. Och naturligtvis fick jag vänta. För trots att jag själv var två minuter sen är jag alltid minst åtta minuter tidigare än naprapaten. 

 

Men det var ett fint återseende. Jag fick den största kram jag fått på länge. Ni vet en sådan där kram som är så där hjärtlig den bara kan bli när det liksom är på riktigt. Sedan var det bara att uppsummera läget. Vad har egentligen hänt de senaste ett och ett halvt åren? Jo, jag slutade att dansa, jag flyttade till egen lägenhet, jag började ett nytt jobb, blev butikschef, företaget blev uppköpt och jag är just nu inne i en period när jag jobbar alltför mycket och stressar konstant. 

 

Sedan var det bara att lägga sig på magen, få fyra nålar i nacken och stränga besked om att slappna av och andas. En halvtimme senare var jag yr i huvudet och blev knäckt åt både det ena och det andra hållet. Jag skrek snart högt av smärta, kallade honom för sadist och förklarade att jag minsann kom ihåg varför jag slutade att gå dit. Han bara skrattade och sa att han saknat att ha mig som patient. 

 

En timme senare gick jag därifrån med en röd ring kring ansiktet, maskara rinnande under ögonen och besked om att komma tillbaka om två dagar. 

 

Det är en speciell relation det där, en skadad människa och hennes naprapat. 

 

Jag har en hemlig dröm. Den går ut på att jag en dag ska kunna försörja mig på att skriva. Ända sedan jag lärde mig att skriva i skolan har det varit min tillflykt. Det har varit mitt sätt att fly från verkligheten, mitt sätt att uttrycka mig när jag inte klarar av att säga det högt, det enda sättet för mig att få ordning på mina tankar. Jag har en dröm om att bara få skriva. Vad vet jag inte riktigt. Men det är svårt. För då måste jag ju tro på mig själv. För att våga satsa. Och att bli konstant kritiserad av andra.. Jag vet inte. Jag känner att det har varit tillräckligt av det i mitt liv. Men ändå. Tänk att bara få skriva.

 

Jag har en dröm om att få bo på en strand, gå omkring i mjuka kläder och ha bjällror kring fötterna. Att gå på yoga varje dag och att sedan ägna resten av dagen åt att skriva. Ta med min dator, sitta under ett parasoll och släppa tankarna fria. Ta paus när jag kände att jag skulle behöva, dricka iste ur stora glas och inte anpassa mig efter någon annan än bara precis just mig. 

 

Vet ni att mina fingrar rör sig lika snabbt över ett tangentbord som jag pratar? 

Vet ni att jag lärde mig att skriva utan att se på tangenterna för att jag skulle kunna se på tv samtidigt som jag skrev? 

Vet ni att fingrarna inte ens slutade att skriva trots att jag somnade framför datorn? 

Vet ni att jag konstant lär mig nya shortcuts för att det ska gå snabbare att radera ord åt höger/vänster, byta mellan fönster och växla mellan flikar för att flödet i texten aldrig ska brytas? 

Vet ni att jag läser igenom varje text mellan tre och fem gånger innan jag publicerar någonting?

 

Jag har en hemlig dröm och den går ut på att få skriva.