I butiken jag jobbade fanns det en bio. Det var dock ingen bio i storskärmsformat. Nej nej. Det som vi kallade för "bio" var egentligen x antal enskilda bås. I varje bås fanns det en tv, en stol, luckor som kunde öppnas till båsen bredvid, en papperskorg och en torky-dispenser med papper. Varje morgon när jag kom till jobbet startade jag bion genom att gå in på lagret och sätta igång tjugo dvdspelare med filmer från butiken. Fem nya filmer varje dag, varav en gayfilm. Inne på bion fanns det även två bås som var något större än de andra. I dem fanns det en tvåsittssoffa i rött läder.
Och innan vi går vidare ska jag svara på frågan ni alla ställer er nu.
Nej, det var inte vi i butiken som städade bion. Vi hade egna städare till det.
Anledningen till att jag berättar det här är för att bion är en förhållandevis viktig del i den här historien. Så. Då startar vi.
Det var en söndag i butiken mitt i sommaren. Luften stod still och det fanns inte en kund i sikte. Söndagarna såg vanligtvis ut så. Den första timmen kom alla reklamationer från par som varit inom på lördagen (fabrikationsfel finns i alla branscher), efter det brukade det bli lugnt.
Och när jag som bäst stod där och funderade på om jag kanske skulle gå och laga mig min tredje kopp te för dagen kom det in en herre genom dörren. Det var en stamkund så jag kände igen honom. Men det var något annorlunda. Den vanliga jeans-och-skjorta-uniformen hade den här dagen kompletterats med ett brett läderhalsband med en stor metallring. Och när jag såg närmare kunde jag under jackan skymta en nätbrynja. Och han verkade lite småstressad.
- Hej! Alltså.. Det här är så himla konstigt och dumt att fråga.. Men jag ska ha en slavinvigning idag och vi skulle egentligen haft det i skogen i en jättefin liten glänta med solen som skulle skina på oss men så började det regna och nu kan vi inte vara där längre så.. Det är därför jag ser ut så här förresten. Men skulle vi kunna få ha den inne på bion? Du känner ju säkert igen mig och du vet ju att jag är pålitlig så därför tänkte jag att vi kanske kunde få gå in där i ett av de större båsen med en soffa och bara ha det där.
Vid det här laget visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. Visst kunde de gå in på bion, men om de skulle in där fick de minsann betala för sig. På honom lät det ju som om han ville att jag skulle släppa in dem gratis. Och vad en slavinvigning överhuvudtaget innebar hade jag ingen aning om.
- Eh.. Ja.. Alltså.. Jag kan ju egentligen inte släppa in er utan att ta betalt.
- Nej, det förstår jag ju. Men det går snabbt. Vi ska inte göra något där inne. Hon ska bara få sitt halsband. Det är inte mer än så. Jag lovar att det kommer att ta max två minuter!
- Två minuter?
- Ja. Max!
Ja.. Det lät ju inte så farligt. Det kunde jag ju erkänna. Men jag undrade väldigt vad det var för halsband hon skulle få. Ett i guld? Med diamanter? Fast.. Om det är en slav som ska invigas kanske det inte är så dyra halsband det handlar om?
- Ja men okej då. Det ska väl gå bra för den här gången då.
- Men tack så hemskt mycket! Jag ska bara gå och hämta henne. Jag kommer snart tillbaka!
Och så gick han med snabba steg ut genom dörren. Ett par minuter senare kom han tillbaka med en tystlåten kvinna.
- Hej igen! Det här är alltså min nya slav. Kan du släppa in oss så är du snäll?
Och sagt och gjort. Jag är ju en person som står vid mitt ord, så jag tryckte lätt på knappen som öppnade dörren till bioingången och släppte in dem.
Sedan började tankarna rulla. Vad gör jag om de inte kommer ut efter två minuter? Har jag gjort någonting jag egentligen inte borde nu? Hur f*n ska jag få ut dem igen om de inte kommer ut själva? Jag tänker ju i alla fall inte gå in själv och hämta dem!
Men innan tankekjedjan var komplett stod de båda framför mig igen. Den här gången hade kvinnan ett rött hundhalsband på sig i samma stil som mannen. Och de båda såg lite, lite lyckligare ut.
- Tack så hemskt mycket! Tack igen!
Sedan gick de.
Och jag lagade mig ännu en kopp te och tänkte:
- Jaha ja. Slavinvigning. Det är tydligen en grej.
