Trummis. Långt hår. Musklig. Hård på utsidan. Snäll inuti. Hårdrockare. Det lät ju bra, det gjorde det. Men den där mannen som kom gående mot mig var allt annat än det. Istället för en lång och ståtlig man kom det en person som var knappa centimetern längre än mig med ryggsäck på ryggen. Vem har ryggsäck på stan?! Dålig hållning, sökande ögon och.. vänta här nu. Haltade han? Det var inte långt ifrån att jag vände på klacken och gick åt motsatt håll. Instinktivt visste jag att det skulle bli en sådan där dejt som folk i efterhand skulle fråga mig om jag verkligen varit med om.
Jag hann dock inte mer än att rygga ett par centimeter innan han stod bredvid mig. Och så kom den där obekväma delen när jag kände mig tvungen att ge honom en kram. När blev det egentligen regel på att alltid kramas? När blev det oartigt att ta i hand? Jag ville inte ens kramas som liten men det spelade ingen roll. Istället blev jag framsjasad med en bestämd föräldrahand i ryggen. Och det där sitter i. Vi bestämde oss i alla fall för att gå till en pub i närheten. Och efter att ha beställt en öl (till mig) och ett glas vin (till honom) satte vi oss ner.
- Allt du tror att du vet om hårdrockare kan du lika gärna glömma. Jag är ungefär motsatsen av alla fördommarna. Jag dricker inte öl, jag är snäll och jag lyssnar på annan musik än bara hårdrock.
Och med den kommentaren fick jag min bekräftelse på att det inte kunde bli mer fel. För som vi alla vet är jag gammal musiker och jag har hängt en del i så kallade metal-kretsar. Tyckte han att jag såg ut som någon utan koll? Han berättade sedan att han hade social fobi, var uppvuxen i en mormonfamilj, inte drack speciellt mycket alkohol och alltid blev tillsammans med tjejer med grava psykiska problem.
Yep. I know how to pick them. Så jag gjorde det jag vanligtvis gör när jag har en förstörd människa framför mig. Jag blev terapeut. Ser han själv ett mönster i sitt beteende? Kan det vara så att han väljer tjejer med psykiska problem för att han själv vill känna sig behövd? Är det ett enkelt val eftersom han då blir så upptagen med att ta hand om diverse flickvänner att han inte behöver ta tag i sina egna problem? Har han funderat på att gå i terapi för att ta kontroll över sitt eget liv? Men där blev det stopp. Terapi var inte att tänka på. Han menade nämligen att han var väldigt bra på att se sina egna mönster och lösa sina egna problem.
...?
Nåja. Sedan ville jag veta allt om hur det var att växa upp i en mormonfamilj. För ja.. Det visste jag ju ingenting om. Och allt jag inte vet någonting om tycker jag är jättespännande. Men efter fyra timmar (Japp.. Världens längsta terapisession) var han tvungen att springa till ett tåg.
Och tre sekunder efter att han lämnat platsen ringde jag en kompis och beordrade henne att komma in till stan så att vi skulle kunna skratta åt eländet ihop. En timme senare fick jag ett sms om att han gärna ville ses igen.
Det bemödade jag mig inte ens att svara på.
