Så satt jag där igen. I studion som surrar, där lukten av bläck och vaselin blandas och där sofforna är så nedsuttna att det nästan inte går att ta sig upp igen om ödet utmanats av att någon satt sig ner. Jag var tidig, som vanligt, och fick besked om att min tatuerare blivit försenad. Men inte gjorde det mig någonting. Istället tog jag av mig skorna och gjorde det bekvämt för mig.
Men vet ni vad nackdelen är med att ha en amerikansk tatuerare? Det är att norska polisen plötsligt kan få för sig att kontrollera om alla hans papper är i ordning gällande att få vara i landet. Och ni vet ju hur norsk byråkrati är. Eller ja.. Det kanske ni inte vet. Men den är nästan värre än svensk. Så han var försenad.. väldigt försenad. Så efter att ha suttit i studion i över en timme blev jag till slut hemskickad. Jag menar, det är svårt att tatuera sig utan tatuerare. Och jag hade inte direkt lust att försöka själv.
Ett par timmar senare fick jag dock komma tillbaka efter ett försäkrande samtal om att tatueraren faktiskt fått lov att stanna i landet och nu befann sig i studion. Så då var det bara att sätta igång. Den här gången var det ett par touch ups. Ni vet, när en tatuering läker blir det en annan tatuering. Eller ja.. Det är ju såklart samma bild, men alla småfel kommer fram och om det har kommit för lite bläck på något ställe syns det först efter ett par veckor. Så det var sådana där småfel jag var där för att fixa. Det var ett par jag hade sett själv, men han som proffs såg naturligtvis många fler. Så innan jag visste ordet av hade han fyllt på med bläck på så många ställen att jag tappat räkningen.
Sedan frågade jag honom, väldigt snällt, om han kanske kunde tänka sig och fylla i ett litet ställe på en gammal tatuering när han ändå var igång. Och jodå. Det gick fint det. Och plötsligt hade jag fått min 7 år gamla tatuering ifylld. Helt och hållet. Och då snackar vi inte bara de få milimetrarna jag ville ha hjälp med. Vi snackar hela! Och när vi var klara och jag skulle betala för mig sa han bara att det inte behövdes.
Alltså.. Min tatuerare är bäst!
Istället tackade han mig flera gånger för att jag kommit tillbaka så att han kunde fixa småfelen. Men det trodde jag var helt naturligt. Men tydligen inte..? Jag menar, det ligger ju i hans intresse lika mycket som i mitt att det ska vara en bra tatuering. Det är ju hans konstverk som vandrar omkring ute på stan. Så självklart är vi väl båda måna om att det ska bli bra? Fast så verkar inte alla tänka..
Så igårkväll gick jag alltså omkring här och luktade på mina armar för att verkligen dra in den där fantastiska doften av bläck och vaselin. Det kanske låter konstigt, men den där doften skulle jag gärna vilja ha sparad i en burk. För det är något helt speciellt med en nygjord tatuering. Det är en känsla som är väldigt svår att slå.
