Och så var det dags igen. Jag insåg att jag inte kunde vänta längre. Så det var bara att skicka iväg det där sms:et:
- Hej! Länge sedan jag var på behandling nu, men som vanligt väntar jag tills det är akut. Du råkar inte ha någon tid idag så att du kan fixa min nacke?
Inom ett par minuter fick jag svar att jodå. En akuttid ett par timmar senare var plötsligt inbokad.
Jag pratar självklart om min naprapat. En naprapat jag inte har varit hos på över ett och ett halvt år. Jag har liksom gått och varit på väg att få nackspärr i över tre veckor. Spänning och stress skulle jag väl gissa på. Men jag har liksom hoppats på att det skullat gå över av sig själv. Det har det inte gjort. Inte alls faktiskt. Så idag fick jag bara inse att det behövdes en behandling igen.
Så plötsligt kastades jag tilbaka till dåtiden när jag varje vecka spenderade flera minuter i en hiss jag var övertygad om att jag skulle kunna vinna över i ett kapplopp upp för trapporna. Jag kände snart igen irritationen över klädhängaren som alltid är överfull och kaoset bland skor för att andra patienter inte vet hur ett skoställ fungerar. Och naturligtvis fick jag vänta. För trots att jag själv var två minuter sen är jag alltid minst åtta minuter tidigare än naprapaten.
Men det var ett fint återseende. Jag fick den största kram jag fått på länge. Ni vet en sådan där kram som är så där hjärtlig den bara kan bli när det liksom är på riktigt. Sedan var det bara att uppsummera läget. Vad har egentligen hänt de senaste ett och ett halvt åren? Jo, jag slutade att dansa, jag flyttade till egen lägenhet, jag började ett nytt jobb, blev butikschef, företaget blev uppköpt och jag är just nu inne i en period när jag jobbar alltför mycket och stressar konstant.
Sedan var det bara att lägga sig på magen, få fyra nålar i nacken och stränga besked om att slappna av och andas. En halvtimme senare var jag yr i huvudet och blev knäckt åt både det ena och det andra hållet. Jag skrek snart högt av smärta, kallade honom för sadist och förklarade att jag minsann kom ihåg varför jag slutade att gå dit. Han bara skrattade och sa att han saknat att ha mig som patient.
En timme senare gick jag därifrån med en röd ring kring ansiktet, maskara rinnande under ögonen och besked om att komma tillbaka om två dagar.
Det är en speciell relation det där, en skadad människa och hennes naprapat.
