Jag startar varje morgon med att en powerwalk. Eller ja.. Exakt hur mycket power det är i den vet jag väl inte direkt. Jag går i mitt vanliga tempo. Men med tanke på att de flesta tycker att det är jobbigt att hålla samma tempo som mig räknar jag med att det kanske är power för andra även om det är en helt normal gång för mig?
Jag går gata upp och gata ner. Jag ser staden vakna till liv. Jag känner doften av vatten och rengöringsmedel som flyter längs med gatorna för att spola bort det jag misstänker är turisters svinighet från natten innan. Jag ser små gummor stå och skura väggar för hand med stora hinkar bredvid sig. De hälsar ofta på mig på sitt egna sätt. Med en nick eller på ett språk jag inte förstår. Själv ser jag på dem och nickar lite lätt innan jag skyndar vidare. Jag brukar gå ner till havet och andas in havsluften. Jag tycker om att starta dagen med att se havet slå in mot klipporna och följa dess väg tillbaka ut mot horisonten. Höra kraften av vattnet som kommer emot mig där jag står högt uppe på en mur utom räckhåll för vågorna. Jag brukar stanna till en stund och se på fåglarna som vakar vid kanten. Se hur även de följer vågornas rullningar. Är havet något som alla varelser fascineras av?
Jag går sedan på smala, smala trottoarer på gator som fortfarande sover. Jag ser hus som är målade i de allra gladaste färger; löfbergslila-lila, koboltblå, magenta, limegrön. Och de hus som inte är målade i någon av de på gränsen till skrikiga färgerna är täckta i graffitikonst. Varje gata har sin egen charm med pubar, butiker, klubbar och kiosker i en salig blandning. Allt för att vara så attraktiv som möjligt för den ökande turismen som invaderar ön mer och mer. Jag ser skyltar som lovar ekologisk mat, billig öl, jag ser menyer på engelska, tyska och svenska.
När jag sedan varit ute i ungefär en timme och solen precis har stigit över bergen går jag tillbaka till hotellet för att äta frukost. Och ungefär samtidigt som jag kommer tillbaka verkar resten av hotellet och staden med det att vakna.
