Jag åker imorgon. Till New York. Och de flesta tillbringar väl dagen innan en lång flygning med att förbereda sig. Packa, leta fram passet, kontrollera checklistor. Själv har jag.. inte gjort det. Jag har faktiskt inte ens hämtat upp väskorna från källaren än. Det jag istället har gjort är att lämna bort min katt. Och det är faktiskt precis lika jobbigt varje gång.
Jag kanske har en ohälsosam relation till min katt. Jag vet att jag tillskriver henne känslor som hon egentligen inte har och jag vet att jag mänskliggör henne. Men hon är en del av min familj. När någon frågar mig vart jag bor svara jag "Jag bor i en lägenhet på XX tillsammans med min katt". För det är så det är. Jag har inte en katt, vi bor här tillsammans.
Och när jag ska ut och resa måste jag lämna bort henne. Och som vi redan kommit fram till tycker hon inte om förändringar, hon tycker inte om att befinna sig i miljöer hon inte är van vid och hon tycker inte om nya människor. Därför drabbas jag alltid av löjligt mycket dåligt samvete när jag räcker över buren och går därifrån. För jag vet att det är en traumatisk upplevelse för henne (och för mig!).
Jag försöker tänka på att hon klarar sig, att hon vänjer sig, att det bara är bra för henne att bli lite tuffare. Men efter varje resa när jag hämtat henne märker jag en förändring. Hon litar inte på mig riktigt lika mycket längre och det där förtroendet får jag jobba för att få tillbaka. När det väl byggts upp igen är hon kelsjuk. Hon vill sitta i knät, bli klappad, bli borstad. Hon vill vara nära, nära.
I kattspråk betyder det säkert bara att hon äger mig och känner sig överlägsen. Men i mitt huvud betyder det att hon saknat mig och aldrig vill vara borta från mig igen.
Ohälsosam relation till min katt var det ja..
Med vänliga hälsningar
Crazy Cat Lady
