Det har varit en tung dag. Du har nämligen inte tid att vara sjuk när du är sjukskriven. Det är möten, det är papper som ska skickas in, det är uppföljning. Allt för att komma åt personer som kanske är ute efter att utnyttja systemet. Jag förstår att det är det som krävs, men jag tycker att det är en tragisk människosyn som präglar landet. Hade jag varit körd i botten hade jag inte klarat av att vara singel och sjukskriven. Jag hade inte orkat.
Jag har, återigen, intalat mig att det inte är så farligt. Att jag klarar mig. Och att det nog inte var så illa som jag ville ha det till. Men så kommer det dagar som den här. Dagar när jag, utan att vara medveten om det, samlat ihop all energi jag klarat av att undvara till ett möte tidigt på morgonen. Ett möte som totalt tog 45 minuter. Mer klarade jag nämligen inte. Då blev jag hemskickad med orden "Jag ser på dig att du börjar bli sliten nu, så du behöver nog åka hem". Då hade jag tappat förmågan till att följa med i samtalet, händerna skakade okontrollerat och jag kände plötsligt att jag bara var sekunder från att bryta ihop totalt.
This sucks.
