Folk brukar fråga mig varför jag flyttade till Norge och mitt standardsvar brukar vara "För att jag fick ett jobb här". Vanligtvis räcker det som svar. För de flesta frågar bara för att vara artiga. Men det ligger ju en hel del annat bakom det hela. För vem flyttar annars till en stad, till ett nytt land utan några kontakter, utan någonstans att bo och med bara ett deltidsjobb som löfte?
Jag är utbildad socionom. Jag läste på Göteborgs Universitet i tre och ett halvt år. När jag var klar åkte jag ut och reste. När jag kom hem läste jag i ett år till. Och hela tiden sökte jag jobb som socionom. Det var jobb på behandlingshem, på socialtjänsten, som biståndshandläggare.. Allt jag kom över sökte jag. Jag sökte på socionomjobb för att jag trodde att jag borde. För att inte mina tre och ett halvt åren som student skulle vara bortkastade. Men hela tiden kände jag ett motstånd. För innerst inne ville jag inte. Jag behövde ett jobb men kände inte att jag egentligen ville ha de jobben jag sökte. Och av ganska naturliga anledningar blev jag heller inte kallad till en enda intervju.
Så när fler och fler av mina gamla klasskompisar ville träffas och visa upp sina nya fina jobb orkade jag inte. De ville träffas och prata om sina erfarenheter de fått på arbetsmarknaden. Berätta hur bra de trivdes och hur nöjda de var med sin utbildning. Och jag tog mer och mer avstånd. För samtidigt som de kände sig mer och mer trygga i sitt beslut om att bli socionomer blev jag bara mer omotiverad till det samma. Jag började inse att jag faktiskt inte ville ha ett jobb som socionom. Att jag inte skulle klara av det. Att jag var helt övertygad om att jag skulle bära med mig mitt jobb och mina sargade klienter tills det till slut tog kål på mig. Men när jag luftade den tanken för någon möttes jag av oförstående blickar och motargument; Det ändrar sig så snart du fått dig ett jobb.
Och så gick månaderna. Jag jobbade som dansinstruktör och var student. Jag instruerade så mycket som min kropp överhuvudtaget klarade. Jag fick inflammationer i båda underarmarna. Ett tag var det så pass illa att jag inte klarade av att lyfta en tallrik eller ens borsta håret eftersom jag hade så ont. Sedan slet jag av först min högra och sedan min vänstra hamstring. Ekonomin var inte där den borde vare och varje månad gick jag back. Enda anledningen till att jag överlevde var för att jag hade sparade pengar sedan tidigare.
Det var då jag kom på att jag kanske skulle flytta. Till en ny stad. Till ett nytt land. Till någonstans där ingen kände mig. Där ingen visste att jag var socionom. Där jag slapp blickarna som visade medlidande för att jag inte jobbade med det jag "borde". Så jag gick in på nav.no och började se efter jobb. Hittade ett jobb jag var hundra procent säker på att jag skulle få, var uppe på intervju, fick ett kontrakt sänt på mail, sa upp mig som instruktör, hade visning på min lägenhet i Göteborg, skrev kontrakt med en hyresgäst, packade ihop lägenheten, slängde ner lite kläder och mitt täcke i en ryggsäck och satte mig på bussen till grannlandet. Allt i löpet av fyra veckor.
Så visst, min flytt handlade kanske till viss del om att jag fick ett jobb. Men den handlade kanske mer om att jag hanterade min egen prestationsångest på samma sätt som jag alltid gjort; jag flydde ifrån den. Istället för att söka jobb i Sverige som jag faktiskt ville ha och möta mina gamla klasskompisar och hantera deras dömande blickar lämnade jag mina drömmars stad och undvek konflikten. En konflikt som antagligen inte ens existerade utanför mitt eget huvud.
Och visst har jag fått kommentarer även här. Jag får fortfarande försvara mitt val av att ha gått en utbildning jag sedan inte tagit tillvara på. Det är tungt att bli ifrågasatt, men här blir jag det bara när jag själv väljer att berätta om min bakgrund. Därför är jag också förberedd på ett helt annat sätt när argumenten kommer.
Fyra veckor tog det. Från att jag sökte ett jobb via internet till att jag hade ryckt upp alla rötter och flyttat trettio mil norrut till en stad och ett land där jag inte kände någon. För att få starta om på nytt. För att kunna återuppbygga mig själv och min egen person utan att någon försökte pressa in mig i en gammal roll de ansåg att jag borde ha men som inte passade mig alls.
Det mesta ordnar ju sig. Och jag ångrar inte för en skund att jag gjorde som jag gjorde.
Rummet jag hyrde de första fyra månaderna efter att jag flyttat
Så bra gjort att du lyssnade till dig själv! (Fast jag tycker fortfarande det är synd att du flyttade, men det är av helt egoistiska skäl, saknar dig här!) Ibland blir det inte som man tänkt sig men det brukar bli bra ändå. Och man kanske helt enkelt inte tänkte rätt från början, eller vågade erkänna för sig själv vad man ville tänka egentligen.