Vid mitt jobb ligger det en biograf. Den ligger precis mellan busshållplatsen och butiken. Och när jag går hem från jobbet brukar dörrarna till biografen stå öppna. Och varje dag tar jag ett djupt andetag precis när jag går förbi. För att få känna den smöriga doften av salta popcorn. För att känna doften av kaffe och sötsliskigt godis. Liksom känna på förväntan som ligger i luften. Att få gå på bio. Att sjunka ner i en mjuk stol, luta sig tillbaka, höra prasslet från grannens godispapper och låta sig bli underhållen. När biografen sjuder av liv brukar jag titta på dem som står utanför. Någon som står och stampar för att hålla värmen, någon som tittar på klockan, ett par som kramas.
Jag älskar att gå på bio. Inte för att jag egentligen är en stor filmfantast. För det är jag inte. Jag föredrar serier. Men biografer ger mig ungefär samma känsla som flygplatser gör. Den där känslan som jag nästan inte kan beskriva men bara fullkomligt älskar. Därför tycker jag inte om att gå på bio för ofta. Och jag tycker inte om att stressa. Jag vill se hela reklamen innan filmen, alla trailerna och gärna hela eftertexten. Jag vill sitta i den smöriga doften av salta popcorn så länge det bara är möjligt. Jag vill omfamnas av mörkret och känna sätet skaka av den tunga basen. Få en paus från alla tankar och bara vara.
Andra går kanske på bio för att se en film.
Men det är inte därför jag går på bio.
Dem där känslan när ljuset släcks och ridåerna dra isär... Den är magisk. Så full av förväntan. Det är för den lilla stunden som jag går på bio.