TREDJE DAGEN
Nyhetskanalen står fortfarande på. Den enda vilan tv:n har fått har varit under natten när vi sovit. Nu har dödsantalet sjunkigt igen. Jag kan inte helt förstå syftet med att gå ut och säga att fler har dött än vad som är sant. Skulle det vara bättre? Jag förstår inte helt hur.
Och så kommer meddelandet. Det är okej att gå in till centrum. Det är mycket avspärrat, men det är inte längre farligt. Så jag och M tittar på varandra:
- Vill du att vi går in en sväng? frågar han. Vi kan gå en promenad och tända ett ljus i kyrkan,
- Hum.. Ja. Jag vill nog det. Det känns lite bisarrt. Men jag tror att jag måste det för att förstå.
Och så börjar vi gå. De vi möter pratar tyst med varandra. Det är många som är på väg mot centrum. En sorts tyst vallfärd för att försöka förstå vad som hänt. Se det med egna ögon. För det känns fortfarande inte som om det är på riktigt. Jag tycker mer det känns som en film. Så när vi närmar oss avspärrningarna håller jag lite extra hårt i M's hand.
Det ligger krossat glas över asfalten. Jag läser "Gina Tri" på ett fönster. Resten ligger krossat bredvid. Desto närmare centrumkärnan vi kommer desto fler playwoodskivor ser jag som ersättning för tidigare skyltfönster. Och så plötsligt ser jag min gamla arbetsplats. Butiken jag sa upp mig från bara fyra månader tidigare. Jag ser möbler som står utanför och glas som ligger på gatan. Jag gör ett snabbt överslag i huvudet och inser att fredagen den 22 juli skulle ha varit min helg. Hade jag jobbat kvar skulle jag stått bakom disken i butiken som numera är sönderslagen. Jag hade lika gärna kunnat vara där. På fel plats vid fel tillfälle.
Jag vet inte helt hur jag ska reagera men så känner jag att M kramar om mig. Viskar att det är okej. Att jag inte jobbar där längre. Att jag inte var där. Själv fokuserar jag bara på att andas. Det är det enda jag kan göra. Så vi går snart därifrån. Vi fortsätter istället mot domkyrkan vars gårdsplan redan fyllts med blommor. Blommor som väller över på vägen, som stoppar bilarna. Blommor som har blivit ditlagda av människor som vill visa att de bryr sig. Vi går förbi vakter med stora vapen och jag känner hur de iaktar mig. Granskar. Och jag känner mig med ens skyldig. Skyldig för att jag är inne i centrum när jag kanske borde hållt mig hemma..
Och så går vi in i kyrkan. Ett stilla sorl möter oss. Jag ser människor sitta och be, andra gråter. Plötsligt inser jag att vi inte har några ljus. Vi gick ju dit för att tända var sitt ljus! Jag vänder mig panikslaget mot M som ser lugnt på mig samtidigt som han tar fram två värmeljus ur fickan. Och jag andas högt ut.
Det är kvavt inne i kyrkan och vi stannar inte speciellt längre. Vi tänder våra ljus och lämnar sedan plats åt andra som vill komma fram. På bussen på väg hem frågar M om jag är okej.
- Ja då.
- Är du säker? Du är så himla tyst.
- Ja. Det går bra.
- Säkert?
- Ja..
Och så är vi hemma igen. M frågar mig igen om jag är okej och jag försäkrar honom om att jag är det. Så går han ut på balkongen för att röka. Och det är då, när jag blir lämnad ensam. När jag får bearbeta alla intryck. När jag inte har någonting annat att fokusera på. Det är då det slår mig. Vad som har hänt. Vad det innebär. Att det faktiskt är på riktigt. Och allt sköljer över mig samtidigt.
Det är först då jag gråter. Jag tar mig ut till M och låter mig kramas. Och jag säger:
- Nej, jag är inte okej. Jag vet inte varför jag gråter. Jag kände ingen som dog. Jag var inte i närheten själv. Men jag kan inte förstå hur någon kan göra det här. Jag kan inte förstå..
Två år senare har jag slutat att gråta.
Men jag kan fortfarande inte förstå..
