FÖRSTA DAGEN
Jag sitter på kontoret och hör musiken genom väggen. Det är en möhippa som är där inne tillsammans med två instruktörer. En som ska se hur man bygger upp en möhippeklass och en annan som alltid spelar hög musik. Väldigt hög. Jag funderar på om vi kommer att få fler klagomål från grannarna efter det här. Det kommer vi antagligen. Men det får bara vara så. Det är bara en månad kvar tills vi flyttar till en ny lokal.
Tjugo minuter innan nästa klass ska börja. Instruktören har inte kommit än. Jag funderar inte så värst på det, även om jag vet att hon brukar vara tidig. Det är då telefonen ringer.
- Jag är på väg. Det har gått av en bomb i centrum.
Jag hör hur hon försöker hålla tillbaka gråten. Hon lyckas inte riktigt.
- Va? Vad menar du? En bomb?
- Ja. Det är kaos. Det springer omkring blodiga människor överallt! Jag vet inte om jag hinner i tid till min klass.
- Ja men herre gud! Tror du verkligen att du klarar att ha klass då? Orkar du inte så kommer du inte.
- Jo men jag kommer. Men jag kanske blir försenad. Det kanske inte kommer så många elever heller. Jag vet inte. Det är bara kaos. Alla har panik!
- Men är du säker på att du är okej? Kommer du inte så kan jag hoppa in. Det går fint. Det är inte ens säkert att det kommer någon ändå om det är sådant kaos.
- Nej, jag kommer. Jag är på väg. Det var bara det jag ville säga.
Hon slänger på luren. En bomb. I centrum? Så farligt kan det väl knappast vara? Det är ju inte så att vi lever i ett land som är på väg ut i krig. Så jag fortsätter en stund till med mina arbetsuppgifter. Det går fem minuter. Musiken dundrar fortfarande genom väggen. Vi kommer absolut att få klagomål på det här. Och så kommer jag på tanken att jag ska surfa in på vg.no. Rubriken slår emot mig. "BOMB I OSLO CENTRUM" och bilden av en blodig kvinna möter mig. Det är nu det börjar bli på riktigt. Orden flyger omkring. Regeringskvarteren. Bomb. Skador. Döda människor.
Och så kommer jag på att jag ska ringa M.
- Är du okej?
- Ja då. Jag är okej. Jag sitter hemma med Mads och spelar tv-spel.
- Okej. Bra. För det har ju gått av en bomb i centrum.
- Jo, jag vet. Men jag tänkte att du ska ju vara på jobbet så du ska inte vara i närheten av den.
- Det är väl klart, men det vet man ju aldrig. Tänk om jag hade slutat tidigare?
- Ja, men nu gjorde du inte det. Så jag visste att du var okej.
Vi lägger på luren. Jag förstår fortfarande inte helt vad som har hänt. Jag skickar ändå iväg två sms, ett till mamma och ett till pappa. "Det har gått av en bomb i Oslo. Jag är okej". Instruktören jag pratade med i telefonen nyss kommer inspringande. Stora tårar rinner ner för hennes kinder. Jag ser att hon skakar. Jag ger henne en kopp te och säger att hon inte behöver hålla klass. Det går bra. Eleverna kommer att förstå. Men hon envisas.
Möhippan är slut och det väller ut femton tjejer ur salen. Stämningen är på topp. De skrattar. Jag hugger tag i en av dem och säger till dem att de ska hålla sig borta från centrum. Nej. Jag säger inte till dem. Jag ger dem order om att hålla sig borta. Det har gått av en bomb och de får inte åka in till centrum. De blir lite smått chockerade men hämtar sig snabbt med att säga att de inte ska in mot centrum ändå. De skrattar sig vidare, skålar i champagne och går ut från studion. De båda instruktörerna kommer ut från salen och jag berättar vad som hänt. En av dem blir vit i ansiktet och viskar "Min syster jobbar i regeringskvarteren". Så hon ringer och ringer. Ingen svarar. Jag kan se skräcken i hennes ögon. Tårar som börjar byggas upp. Och så får hon tag i sin mamma som pratat med systern. Hon börjar skratta av lättnad. De åker snart hem till sitt.
Klassen som skulle börja halv fyra blir dämpad. Det är få elever och istället för en fartfylld poleklass blir det en lugn yogatimme. Jag gör färdigt mina arbetsuppgifter, stänger studion och åker hem.
Hemma möts jag av M och Mads. Snart kommer även Mads flickvän. Och vi spelar spel. Dricker vin. Tv:n står på i bakgrunden utan ljud på nyhetskanalen. Det är för mycket att ta in. Så istället för att lyssna på vad som händer har vi en sista kväll där vi låtsas som om ingenting. En sista kväll.
Ja, alltså... det är ofattbart. Helt ofattbart.