A mad angel

Jag var femton år och hade precis börjat gymnasiet. Estetisk musik. Linjen som gjorde att man plötsligt fick lov att sticka ut utseendemässigt. Det var nästan så att det krävdes av en. Det skulle ju "synas att man var estet". Jag färgade håret tomterött, började klä mig i enbart svarta kläder och bodde i mina 14-håls underground kängor. Och det var någon gång under den första terminen på gymnasiet som jag fick upp ögonen för honom. 

 

Han var lång. Väldigt lång. Närmare två meter. Och han var smal. Alla hans jeans var insydda då de annars inte passade. Och han var cool. Han hade kort tuppkam som han fick till att stå med hjälp av rakskum och hade ögon färgade av svart kajal. Han var ett år äldre men började ändå i vår klass då han skulle gå om. Han är en av de få saker jag minns från första dagen på gymnasiet. 

 

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Det vågade jag nog inte, även om det bara skulle varit på håll. Han var ju alltför cool för mig. Men han började ändå prata med mig, sökte kontakt med mig lika mycket som jag sökte kontakt med honom. Jag försökte låtsas som om jag var helt oberörd men jublade högt inut. Skoldagarna fylldes mest med att smygtitta åt hans håll och försöka dölja fladdret i magen när han lyfte upp mig i luften "för att jag var så liten". 

 

En kväll bjöd en klasskompis hem hela klassen till sig på filmkväll. Efter första filmen var det dags för rökpaus. Vi var ju trots allt esteter och att röka stod ju nästan på schemat. Han gick naturligtvis ut och jag följde med, trots att jag aldrig hade tagit ett bloss i hela mitt liv. Sedan stod jag där ute och fick min dos av andrahands rök. Jag kom sist tillbaka in i filmrummet och insåg att det inte fanns någon sittplats kvar. Förvirrad stod jag i dörröppningen och började så smått fundera på om jag skulle bli tvungen att sitta på golvet. Men innan jag riktigt hann förstå vad som hände hade jag blivit nerdragen i hans knä. Klassen jublade. Han viskade till mig att jag kunde sitta hos honom. Mina kinder hettade och jag var rädd för att han skulle känna hur jag skakade. Och så kände jag plötsligt hans hjärta i ryggen. Det slog fort, fort. Jag satt där och andades in doften av raklödder och rök och vågade nästan inte säga någonting. När R.E.M. spelade "Everybody hurts" i filmen sjöng han tyst i mitt öra. Jag ville aldrig att filmen skulle ta slut. 

 

Han var en av dem som skolkade mest, och när julen närmade sig berättade han för mig att han tänkte hoppa av.. igen. Jag blev helt ifrån mig. Jag hade ju inte fått tillräckligt mycket tid! Jag misstänkte att han kanske tyckte om mig också, men jag vågade helt enkelt inte fråga. Jag gjorde mitt bästa för att övertala honom att gå kvar, erbjöd honom hjälp, försökte locka honom till att "visa alla som inte trodde han skulle klara det". Jag till och med hotade att om han hoppade av skulle jag också göra det. Men han var fast besluten. Han skulle sluta. Den dagen la han armen om mig och drog mig intill sig på en bänk. Sedan satt vi där tysta. Länge. Till slut reste han sig upp och gick.. Jag hade aldrig känt mig så ensam. 

 

Det jag minns mest är fladdret i magen. Det där fladdret man bara kan känna när man är femton år. Hettan i kinderna och ilskan för att jag alltid rodnade när han pratade med mig. Jag kan inte påstå att jag fick mitt hjärta krossat, men jag var arg på honom länge efteråt. Arg för att han inte gett mig mer tid. Arg för att han efteråt låtsades som ingenting. Arg för att han fick mig att tvivla på att vi hade något på gång. Arg för att han efter avhoppet bara var snäll mot mig när han var full. 

 

En rök- och rakskumsdoftande punkare.

Det var min första kärlek.