Så, hur firade ni min invandrardag igår? Själv firade jag genom att åka till vegvesen för att ordna det sista innan jag kan få mitt norska körkort. Jag har egentligen tänkt länge på att jag ska gå och ordna mig en norsk legitimation med mitt norska personnummer på. Men som med mycket annat sköt jag upp det. Och så sköt jag upp det lite till. Och plötsligt hade jag bott här i nästan tre år och mitt svenska körkort hade gått ut. Så då var det bara att pallra sig iväg.
Men det är inte helt enkelt att bara skaffa ett nytt körkort ska ni veta. Jag behövde som tur var inte göra någon ny uppkörning, men mitt svenska kort skulle lämnas in, svenska myndigheter skulle kontaktas och bekräftelse på att jag är jag skulle skaffas fram. Så den första delen gjorde jag i juni. Och så äntligen fick jag reda på att vi har fått grönt ljus från Sverige och att jag nu bara behövde åka tillbaka till vegvesen för att ta ett nytt kort och betala 305 kr. Så det var det jag gjorde igår.
Jag var dock lite stressad. När jag tittade på M's körkort upptäckte jag nämligen att det går ut först år 2075. Det gäller alltså i hundra år. Kan ni förstå pressen att få till en bra bild som ska sitta där så länge?! Så jag kan väl lugnt erkänna att jag tillbringade lite extra tid framför spegeln innan jag åkte.
Buss för t-bana, stress att hitta rätt, hålla koll på klockan. Väl framme slängde jag mig in i ett fotobås för att ta en bild. Instruktionerna följde jag noga. Det var av med jacka och halsduk, anpassa stolshöjden, hitta kameran, titta rakt fram och så till slut få till en bild. Två bilder tog jag. Sedan tyckte jag att jag ändå hade lyckats med en bild som jag ansåg fick duga. Nummerlapp, vänta otålmodigt, nummer 615 ropas upp. Väl framme vid luckan får jag reda på att bilden inte är godkänd. Håret hänger ner lite framför ena ögat. Jag blir ivägskickad igen. Jag väntar här säger luckdamen och jag funderar på vart hon annars skulle vänta.
Samma sak igen. In i båset, anpassa stolen, hitta kameran, stänga munnen och vara noga med att inte så mycket som ett hårstrå hamnar framför ögonen. Har jag varit borta länge nu? Hon väntar ju!
Och så hör jag klickljudet från kameran och rusar därifrån. Tillbaka till luckan. Är det godkänt? Och jodå. Det är det. Det är först då jag kommer ihåg.. Hundra år. Blev bilden ens bra? Så jag frågar nervöst hur länge körkorten gäller och luckdamen förklarar på släpig nordnorsk att numera gäller körkorten i femton år och att ha körkort i hundra år är gamla regler. Jag blev lite lugnad men kunde inte komma ifrån tanken på att det fortfarande är fem år längre än i Sverige.
Så nu är det alltså dags att ha ett körkort med en bild jag själv inte har sett.
Femton år.
Vi får helt enkelt hoppas på det bästa.
En kopia på mitt gamla svenska körkort.
Jag tvivlar på att det kan bli sämre..