Smutsig.

Klockan 21.30 drar jag för persiennerna. Jag klär mig i svart och gör mig osynlig för grannarna. Jag kontrollerar att dörren är ordentligt låst och dubbelkollar att ingen gömt sig bakom gardinen. Jag går sedan in i sovrummet och gömmer mig under täcket tillsammans med en mini-tv. Där skruvar jag ner ljudet så lågt så att man riktigt måste koncentrera sig på att höra någonting alls. När alla dessa försiktighetsåtgärder är ordentligt utförda tittar jag sedan på den sämsta serie man någonsin kan tänka sig.

Det är en serie som är pinsam att erkänna att man tittar på. Jag föraktar människor som gör det. Det är alkohol, det är naket och det är sexuell frustration ihopklämt i en timmes långa avsnitt måndag till torsdag. Det är Paradise Hotel. Den norska varianten! Herre Gud. Bara jag säger det högt känner jag mig lite smutsig. Det är i korta drag en dokusåpa som handlar om folk i 20 års åldern som super sig fulla och har sex på tv på ett lyxhotell i Mexiko.

Men det är naturligtvis inte mitt fel att jag tittar. Självklart inte. Jag blev faktiskt näst intill pistolhotad av M för att se det. Jodå. Det är alltså M's fel. Han har nämligen en kompis som är med. Så för att han ska kunna diskutera detta med kompisen efteråt måste han alltså titta. Och trots att mina ögon blöder och mitt IQ sjunker så snart intromelodin (som för övrigt är löjligt lik Melrose Place.. som jag naturligtvis heller aldrig har sett) drar igång kan jag inte sluta.

Det värsta är trots allt att jag och M sedan sitter och diskuterar programmet under förevändningen att det är det sociala spelet som är intressant. (Men det är det såklart inte)

Kommentera inlägget här :