A mad angel

norrlandstrippen fortsätter. vi befinner oss nu i Skellefteå hemma hos Joel och Alice. lördagen gick främst ut på att smyga omkring tyst, tyst i huset för att inte väcka joel. vi var nämligen helt övertygade om att han fortfarande ligger och sover, trots att klockan var över ett. huset låg dock otroligt fint, precis vid skellefteälven. så efter en del övervägande om ifall vi vågar lämna huset olåst medans Joel sover går vi ut bakvägen för att sitta nere på bryggan. solen skiner och vi får dingla med benen. riktigt trevligt hade vi där.

                             


när klockan ändå börjar närma sej tre bestämmer vi oss för att det är dags för Joel att stiga upp. jag smyger upp för trappan och knackar försiktigt på sovrumsdörren för att mötas av den här synen:

 

 

Joel är alltså toksjuk. påstår han själv i alla fall. jag misstänker väl i mitt stilla sinne att sjukheten egentligen beror på bakfylla. oavsett vad det var så låg han och såg ynklig ut med en spyhink bredvid sej. då bestämmer sej jag och sanna för att gå ut och gå en promenad. vi började att gå runt älven.. sedan fortsätter vi upp på vägen för att sedan börja gå in mot stan. detta funkar dock inte så bra, främst på grund av min och sannas otroligt dåliga lokalsinne.. och som vi alla vet.. i norrland finns det inte alltid jättemycket människor att fråga. så vi går tillbaka till en busshållplats vi tidigare gått förbi. självklart är det då någon som rivit bort tidtabellen, så vi har absolut ingen som helst aning om när nästa buss går. sanna bestämmer sej då för att vi ska lifta. 


                             


men att lifta i norrland är inte det lättaste ska jag be att få tala om. i alla fall inte när det handlar om att stå på en busshållplats vid en landsväg för att försöka ta sej in till centrum.. man kan jämföra det med att försöka lifta från angered in till centrum i gbg, dvs inte så långt så att man lätt kan få lift med en lastbilschaufför, men inte heller så kort så att man lätt kan gå. vi stod säkert på denna ödsliga busshållplats i 40 minuter och under denna tid försökte sanna lifta för glatta livet. de flesta som åkte förbi oss vinkade dock väldigt glatt, alternativt skrattade järnet åt oss. sanna försökte även få mej att spela skadad så att någon skulle stanna eftersom dom tyckte synd om oss.. detta gick jag såklart inte med på. men jag hade väldigt roligt åt sannas ivriga försök att få oss in till stan snabbare än att vänta på bussen. hennes egen kommentar till bilden ovan var:

"Men jag ser ju jättetrevlig ut! Jag förstår inte varför folk inte stannar!"

jag kan bara hålla med henne. jag tyckte också att det var smått oförskämt att ingen stannade för att plocka upp oss. bussen kom ju såklart till slut ändå, så då åkte vi in till stan för att leta redan på pizzeria Viking. Joel hade föregående dag förklarat för oss att dom där hade världens godaste falafel. jag tror han uttryckte sej så här:

"Hade Gud varit en maträtt så hade han varit falafeln på Viking!"

att käka gud i form av falafel var vi ju såklart tvugna att testa. när vi kom dit beställde vi varsin falafel i bröd och betalade 70 (!) spänn för detta.. som sagt.. åker man till norrland är det typ Norge-priser som gäller. vi var föga imponerade. visst, den var god, men inte var det Gud i form av falafel inte. besvikelsen var stor. 


                            


det var ju dock lördag så vi snabbade oss hem för att börja dricka vin och göra oss i ordning för att känna på Skellefteås nattliv. då vi kom hem blev vi även upplysta om att vi beställt helt fel falafel på Viking. det var ju inte falafel i bröd vi skulle beställt, det var ju falafel sandwich.. precis som om det vore helt självklart att det var DET han hade menat dagen innan.. nåja. när sminkning, påklädning och störande av Joel (som fortfarande låg helt utslagen i sängen.. efter ett tag flyttade vi upp förfesten till honom så att han också kunde få vara med.. vet dock inte hur uppskattat detta egentligen var..) kom Alice hem och hämtade oss. vi åkte därefter till (ännu) en förfest någonstans, och därefter var det utgång som gällde. eftersom vi är från Göteborg är vi ju vana vid att klubbarna stänger vid fem på morgonen, så när klockan var två och ljuset tändes blev vi ganska förvånade. nåja. strapatsen hem tog sin början. för inte tänkte vi vara några fåniga tjejer från söderland, så vi bestämde oss för att gå hem. nu i efterhand kan man ju tycka att detta var en otroligt dum tanke, med tanke på att Alice försökte komma och hämta oss hela tre gånger med bilen, men i stundens hetta var vi helt överens om att vi skulle gå. vi skulle minsann visa att det gick att gå hem, och att vi hittade vägen alldeles själva. promenaden tog ungefär en och en halv timme i ca fyra minusgrader. jag har sällan varit så stelfrusen som när jag kom hem efter den promenaden.. men vi visade minsann att det gick.. och det var ju trots allt det viktigaste.. =]